– och började ställa i ordning sina tillhörigheter, trösta gråtande barn, men i förvirringen som alltid följer med en flytt märkte ingen när Ukitaj försvann. Alla rusade upp för att leta efter honom, men allt de kunde se var att hästen var borta, och seltyget med den. Doskey red bort till hästdrivarna. Men det visade sig att ingen hade sett honom. Bara en tandlös gubbe kunde nätt och jämnt begripligt tala om att han träffat myrzan före middagen, att mirzan grät, men eftersom han var rädd för Ukitaj tordes han inte gå fram och fråga. Doskeys hjärta isades. Han gissade genast vart pojken hade tagit vägen, men med vanlig mänsklig svaghet hoppades han att det inte var så. Nu fanns det ingen tvekan längre: Ukitaj hade gett sig av till Sheralis by. Snöstormen, som verkade ha gjort ett medvetet uppehåll under förflyttningen, började återfå sin styrka. Snödreven svepte som en rävsvans över stäppen. Vinden kom i häftiga stormbyar och bar natten på sina vingar. Doskey begrep att om stormen skulle bryta ut på allvar, som tidigare dagar, skulle Ukitaj aldrig ta sig fram till Sheralis by. Men här lurade en ny fara … Doskey visste bättre än de flesta hur många döda kroppar som hittades av herdarna efter dessa snöstormar på stäppen. Åtföljd av en grupp djigiter gick han fram till en av lägereldarna, plockade upp en fackla från marken och rörde om i elden – bålet flammade upp och gnistorna yrde i luften, vinden plockade upp dem och spred dem åt alla håll och släckte dem i farten. Vad skulle de göra, vad? var Doskeys smärtsamma tanke. Men det fanns ingen tid att tänka, och ingenting att vänta på, utom det allra enklaste: att organisera en jakt. – Sadla hästarna, befallde han. Vi kan kanske hinna ikapp. Och han såg sig inte ens om: han visste att hans djigiter redan hade gett sig iväg för att utföra hans befallning. – Förbannade öde! mumlade Doskey och kände en växande bitterhet i halsen. Han höll fram sina stora och en gång starka händer mot elden och märkte plötsligt att de darrade. Gud, jag har åldrats, sade han till sig själv. Du har blivit gammal och svagsint … Det är just typiskt att sätta igång en sådan här sak: mitt i vintern, i storm och kyla rycka upp kvinnor och barn från deras boplatser … Vem tvingade dig att sätta igång med
Pages: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30 31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42 43 44 45 46 47 48 49 50 51 52 53 54 55 56 57 58 59 60 61 62 63 64