förnuftigare än de övriga. Håll ditt folk tillbaka och bråka inte. Men först och främst, försök att hinna ikapp Ukitaj och stoppa honom. Om han inte lyssnar, bind honom!.. Lycka till på färden! De otåligt trampande hästarna tog ett språng iväg, och på några ögonblick var de försvunna i snöyran. Doskey sänkte huvudet och gick till sitt tält. Vägvisaren var samme tandlöse Salyk som Ukitaj hade gett order att binda Tungysh för en kort stund sedan. Märket efter den unge bajens piska syntes ljusrött i pannan, och svullnaden täckte vänstra ögat. Gammal, svag och darrhänt var Salyk knappast till nytta i strid, men det var svårt att hitta en bättre vägvisare. Med hjälp av sitt väderkorn, och tecken som endast han kände, ledde han mer än en gång karavaner i dåligt väder från ena änden av den stora stäppen till den andra. Omekej kände sig trygg: att råka vilse med Salyk var helt enkelt omöjligt. Hästarna rörde sig snabbt: de hade fått vila länge i dag, medan alla var upptagna med att ställa i ordning sina tält. Men ryttarna var trötta och nedkylda och slumrade i sina sadlar, och Omekej tvingades hela tiden skaka liv i den ene efter den andre för att de inte skulle somna och trilla av hästen. – Hallå, upp med huvudena! Titta framåt och åt sidorna. Ukitaj kan ha råkat vilse! ropade Omekej. – Kita ha ’nte åk visse, sluddrade Salyk, varmed han ville säga att de borde skynda på och försöka fånga in Ukitaj innan han hunnit fram till Sherali. Först på morgonen nästa dag hade ryttarna nått fram till den avkrok på jorden som för inte länge sedan hade kallats Doskeys by. – Halt, rast vila, fodra hästarna, befallde Omekej. Han såg att ryttarna bokstavligen ramlade ur sadlarna, och det var länge sedan någon av dem hade skakat kläderna fria från snö eller borstat rimfrosten ur mustascherna, ögonfransarna och de lurviga pälsmössorna. Ändå hade de inte brått att lyda hans kommando. Vilsna och nedstämda betraktade de sina övergivna hem och fähus. Snöstormen hade redan farit fram här – vägarna var helt igensopade, något som fick hela platsen att verka ännu mera ödslig. Saknaden ringde genomträngande inom dem, värkte djupt i deras hjärtan. Till och med hästarna frustade oroligt när de kände igen den välbekanta lukten från stallen. De satt av under tystnad, som om de var rädda för att bryta stillheten som härskade
Pages: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30 31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42 43 44 45 46 47 48 49 50 51 52 53 54 55 56 57 58 59 60 61 62 63 64