omkring dem. Gamle Salyk steg in i Doskeys jurta, där de hade bestämt sig för att rasta, och snörvlade till av rörelse och började oja sig. Ingen förstod nästan någonting av hans sluddriga tal. Ja, ingen lyssnade – var och en av dem hade sin egen smärta att bära. Någon gick tyst för att hämta bränsle, en annan rakade lika tyst askan ur den kalla härden när Salyk, trevande längs väggarna som om han hade befunnit sig i en moské i Mekka, tog sig in i nästa rum. För ett ögonblick upphörde den gamle mannens mumlande och i nästa ögonblick gav han upp ett så fasansfullt skri att en av ryttarna tappade sin piska och någon skrek till helt reflexmässigt. Omekej knuffade undan den gamle mannen och störtade in i rummet och stannade förstenad av skräck. Framför honom på det nakna svarta jordgolvet låg en död kvinna, endast iklädd ett linne. Den ene efter den andre trängde in i rummet och blev stående som förlamad vid åsynen av döden. Omekej var den förste som kom till sans. Han gick fram till den döda kroppen och lutade sig över henne för att studera den döda kvinnans ansikte. Han kände igen henne omedelbart, och nu ville han bara kontrollera att han inte misstagit sig. Ja, det var hon – gisslans mamma. Stackars hemlösa själ! tänkte Omekej. Hon hade insett att hon inte kunde ta sig hem genom snöstormen, så hon stannade här … Men varför var hon nästan naken? – Kan någon hämta en filt? Vi måste täcka över henne! Och samtidigt sköt ett minne genom honom som en blixt: hon hade ju haft ett barn med sig! – Hon hade ett barn, sade han högt. Fram till detta ögonblick hade allas ögon varit riktade mot den döda kvinnan, och ingen hade därför lagt märke till ett bylte som låg i ett mörkt hörn. Salyk upptäckte det före de andra och gick fram och lyfte upp det lilla knytet från golvet. Han höll det upplyft i ena handen medan han lindade upp den ena trasan efter den andra. En ytterkaftan föll till golvet, så en klänning … – Det var dit hennes kläder gick! tänkte Omekej bittert. Hon ville rädda sitt barn. Under tiden hade den gamle mannen vecklat upp en huvudduk och blöjor och lade sitt öra mot knytet. – Det andas! ropade han. Det lever! Han sträckte fram knytet till
Pages: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30 31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42 43 44 45 46 47 48 49 50 51 52 53 54 55 56 57 58 59 60 61 62 63 64