Omekej. Ja, barnet andades fortfarande, det genomskinliga ansiktet var täckt med skrynklig hud, blåfärgad av kylan. Omekej började åter linda in det, och i det ögonblicket darrade ögonlocken svagt, och barnets matta, sjuka ögon såg in i djigitens ansikte. De var trötta och likgiltiga, precis som hos en vuxen man. Pojken grät inte, gav inte ens ett ljud ifrån sig, hade förmodligen inga krafter kvar. Ett djupt medlidande fyll- de honom, det var som om fiendens beniga hand tagit ett strupgrepp om hans hals. O Allah, förlåt mig syndare, men varför gör du detta mot dessa människor? Är det bara till priset av någons död som detta lilla kryps liv kan friköpas?.. O Gud! Omekej hade länge levt under tyngden av sin skuld och ett ändlöst utarmande tvivel. Den dag då han inför de församlade äldstes ögon uttalade sin lögn och anklagade Komsha för mordet på Doskeys son hade han knappast en föreställning om att han inte bara skulle få lida, utan även en dag tvingas bära denna människas öde på sina axlar. Han hade en fiende framför sig, en dödsfiende, och en fiende förtjänar bara straff – inget mer. Vilken solidaritet kan det bli tal om gentemot dessa rötägg från Sheralis by, som bara tänker på hur de ska plåga och förödmjuka oss och helt enkelt förstöra våra liv! Och därför borde hjärtat inte hysa något förbarmande med dem. Hämnd, enbart hämnd kan stoppa deras smutsiga planer. Och denna hämnd är rättfärdig. Hans tvivel grundlades när Sherali vägrade betala sin släktings skulder. Omekej avvisade dem, han spelade teater, låtsades att ing- enting av detta angick honom. Men efter Komshas död återvände tvivlet. Bajen hade kunnat köpa tillbaka pojken, det var hans skyl- dighet … Så hade de alltså hämnats på fel person? De hade dömt en oskyldig människa till lidande och död? Nu visste Omekej redan med säkerhet att skulden för gisslans sorgliga öde vilade på honom, och det var därför som han reagerat så våldsamt och tagit pojken i försvar mot Ukitaj. Den nyköpta ångern plågade Omekej, hans samvete fick ingen ro och han plågade sig själv med tankar på hur han skulle sona sin skuld, hur han skulle få frid i sin själ. Men ödets gudinna hade, som om han inte var tillräckligt plågad, nu fört honom till denna plats för att visa honom denna olyckliga kvinnas död. Ännu en synd blev lagd på hans samvete. När
Pages: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30 31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42 43 44 45 46 47 48 49 50 51 52 53 54 55 56 57 58 59 60 61 62 63 64