han tog det halvdöda barnet i sina armar insåg han med förfärande klarhet att den eländiga, plågsamma och fattiga framtiden för Tungysh och detta barn skulle fortsätta ända tills han gjorde något som skulle underlätta deras öde. Och han måste göra något – annars kommer han aldrig att kunna känna sig som en hederlig människa, en sådan som han brukat se sig själv som sedan barndomen. Musslan skulle alltid minnas att de allra äldsta gravarna i Kabantau, dit han flyttade med Doskeys by, tillhörde hans mamma och lillebror. Men det gick lång tid innan han fick veta detta. Ingen berättade för honom vilka det var som bars ut ur byn av ryttarna, svepta i fårskinn, och han frågade inte. Det enda som förvånade honom var att ingen grät eller klagade över de döda, som han hade sett att byborna brukade göra. Enbart Omekej och ytterligare några av byborna var sorgsna och viskade till varandra och såg på honom oftare än de brukade, och med medlidande i blicken. Den köldskadade Ukitaj fördes tillbaka i sällskap med dessa två döda. Nu visade sig myrzan knappt utanför jurtan – han åter- hämtade sig. Pojken var dock minst av allt oroad över honom: ju längre han slapp undan Ukitaj, desto mindre stryk skulle han få. Kort sagt glömde Tungysh snart alla dessa händelser och kom inte att tänka på dem förrän en månad senare, då någon oavsikt- ligt försade sig och berättade vilka som hade blivit begravda av djigiterna när de kom tillbaka efter att ha hittat myrzan. Han kom fortfarande ihåg hur han barfota och barhuvad sprungit iväg till gravarna, där hans mor och lillebror nu vilade, och bittert och förtvivlat gråtande kastade sig på marken och omfamnat de låga jordhögarna, och hur byborna kom springande och lyfte upp honom, och när han lugnat sig upptäckte han sina sönderrivna blodiga fingernaglar och försökte få bort den hatade kalla jorden, som för alltid gömde hans mor och lillebror från honom.

* * *

Många år förflöt, många sommarbeten hade växlat plats, många vinterläger hade rests och brutits. Sherali, som skröt med sin hälsa och trodde sig kunna leva i tusen år, dog knall och fall, och även Doskey slöt sina ögon för alltid och tog aldrig hämnd på sin fiende. Nu var de bortgångna bajernas söner fastlåsta i en evig strid, som om de ville kompensera för vad fäderna hade försummat, och

Pages: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30 31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42 43 44 45 46 47 48 49 50 51 52 53 54 55 56 57 58 59 60 61 62 63 64