de glömde totalt att ingen av dem skulle skonas av den obevekliga död som drabbar allt levande. Och enbart Tungysh verkade den helt ointresserad av. Från att ha varit en liten ynklig pojke växte han upp till en lång, senig djigit, stark och uthållig. Men han var, som de sade i byn, lite vrickad, och ingen var förvånad över det – konstant misshandel och glåpord hade gjort sitt till. – Fårskalle! skrek smågrabbarna när de såg honom komma. – Hallå där, fårskalle, kom hit och hjälp till, ropade de vuxna. Han blev inte förvånad över sitt öknamn och brydde sig inte om det. Samvetsgrant utförde han de arbeten som tilldelades honom: grävde brunnar, vallade djuren, klippte fåren, flätade rännsnaror, knådade kameldynga. Men ingen hade någonsin sett honom skratta, han skröt aldrig om sina bedrifter, klagade inte på livet och förbannade det inte heller, flickorna väckte ingen lust i honom att vänslas, retas med dem eller ens kyssas i hemlighet. Den enda glädje han tillät sig var att sova, och om han hade chansen och turen tyckte han om att äta sig proppmätt. Men även när det gällde detta var han anspråkslös: han fick ofta klara sig utan sömn och fick för det mesta gå hungrig. Det var vid sådana tillfällen som folket i byn började undra över att han i månader och år kunde vandra efter boskapen på den vida stäppen; helt ensam, utan människor, blev han själv en del av denna stäpp, lösgjorde sig från världsliga bekymmer och tankar. Det verkade inte som han bekymrades av tankar om hur länge han skulle leva på jorden, det var som med gräset. Det var svårt att veta om han tänkte på ett eget hem, egna barn, eller om han inte brydde sig om att vara som alla andra. Antagligen bekymrade inte detta hans sovande hjärna. Och folk i hans omgivning som såg honom tänkte nog att även om världen skulle vändas upp och ned så skulle han inte förändras. Det hände ibland att han bad sin myrza om lov att gå till Kabantau för att besöka sin mammas och lillebrors gravar. Mer var det inte … Det året blev Tungysh trettio. Det var mitt i den oroliga för- vårstiden. Gräsen sträckte sig mot solen, genomborrade marken med skarpa nålvassa rotskottspilar; vaktlar och rapphöns trånade i sina äktenskapsriter, byggde omsorgsfullt sina bon någonstans bland klipporna eller de glesa stäppbuskagen; lärkan sjöng sin
Pages: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30 31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42 43 44 45 46 47 48 49 50 51 52 53 54 55 56 57 58 59 60 61 62 63 64