rungande sång högt på himlen; långsamma sköldpaddor grävde ned sig i marken för att lägga ägg och ge liv åt sin nya avkomma. Och det var bara Tungysh som såg sig omkring med samma likgil- tiga sömniga ögon, utan att märka någonting och uppenbarligen utan att heller drömma om någonting särskilt. Den dagen vallade han en hjord hästar. Stoet rörde sig långsamt under honom, och han gungade i takt med hennes steg. Höga, glesa moln flöt över himlen och den varma vårsolen sände fler och fler strömmar av värme till jorden, och kanske var det därför kroppen överrumplades av en plötslig matthet. Flocken rörde sig långsamt, och det unga stoet följde den makligt. Det fanns ingen anledning till oro. Tungysh slumrade omärkligt till. Han väcktes av ett avlägset rop. Rösten kom som med vinden. – Tungy-ysh! Tungy-ysh! Och med ens var dåsigheten som bortblåst. Han satt plötsligt rak i sadeln och såg sig omkring. Han såg ingen. Här fanns bara vinden som prasslade i fjolårsgräsets matta stjälkar, hästarna frus- tade. Gud vet vad han skulle tro. Han for lojt med blicken över flocken, satte sig bekvämt tillrätta i sadeln, ögonlocken kändes åter tunga och började falla ihop. Det gick en stund. Det tycktes som om han ännu inte hade hunnit slumra till när den avlägsna rösten klingade i öronen igen. Rösten kom till honom på avstånd som ett dämpat eko: – Känner du inte igen mig, Tungysh?.. Inte igen?.. Inte igen?.. Det lät så välbekant att Tungysh flög upp i sadeln; det var hans mors röst! Mamma, kallar du på mig?.. Hjärtat slog som en li- ten men ljudande klocka, slog desperat, och Tungysh kunde höra klangen. Hon kallar på mig! Hon kallar! Har det hänt något?.. Hänt … hänt … hänt … ekade det i hans hjärna. Jag har inte besökt hennes grav på länge! Det är anden som kallar mig. För ett ögonblick vände han sig oroligt i sadeln, såg sig osäkert omkring och undrade tydligen vad han skulle göra – stoet dansade runt i upphetsningen och sparkade upp damm med hovarna. – Jag kommer, mamma, jag kommer! ropade han. Och med ett slag av piskan fick han fart på stoet och sköt iväg i riktning mot Kabantau. Han dröjde vid gravarna ända tills solen börjat dala, pratade med sin mamma och sin yngre bror och försäkrade dem att han skulle komma oftare nu, bara de inte skulle
Pages: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30 31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42 43 44 45 46 47 48 49 50 51 52 53 54 55 56 57 58 59 60 61 62 63 64