vara arga på honom … Men när han återvände till betesmarken hittade han inte hjorden där han lämnat den. Ända tills det började skymma red Tungysh fram och tillbaka över stäppen och letade efter sina försvunna hästar. En enda tan- ke trummade i hans huvud och slog som en fågel som fångats i en snara: Han slår ihjäl mig! Husbond kommer att slå ihjäl mig! Redan uppgiven om sina möjligheter att återfinna hjorden låg han länge på den kalla marken, sparkade och bultade på den med knytnävarna, som om allting var dess fel. Skräcken vandrade runt inom honom som en häst i ett vattenhjul, klämde och rådbråkade hans inälvor, rev och slet i hans hjärta. Först i skymningen kände sig Tungysh plötsligt lättad. Någonting klickade till i hans huvud, stängdes ned, och han fick plötsligt den galna idén att ingenting särskilt hade hänt. Tänka sig, bara några hästar! Ukitaj har ju mängder av dem! Tungysh fnissade försmädligt och ögonen blinkade med en elak illvillig glöd, och ett flin frös fast på hans breda läppar. Han kom flygande in i byn och lät märren sträcka ut i full fart. Löddret flög om henne i klumpar, och hon snörvlade och snubblade av trötthet. Kvinnorna for vettskrämda åt alla håll, skrek högt och slet med sig barnen och gömde sig i sina jurtor. En ryslig uppenbarelse var nu byns hästskötare, som skrattade för full hals och piskade sin häst. Vansinnet lyste ur hans uppspärrade ögon, ett stelnat flin vanställde hans ansikte och förstärkte det rovdjursaktiga draget hos den grinande munnen. Han drev fram stoet ända till Ukitajs jurta, hoppade ned på marken, och med svajande steg och fånigt blinkande och grimaserande närmade han sig myrzans tjänstefolk. Under högljudda skrik spreds kvinnorna åt alla håll helt skräckslagna av denna förfärande skepnad. Galningen stannade vid tröskeln. – Kalla hit husbonden, tjöt han. Ukitaj hörde den egendomliga uppståndelsen och ropen och kom hastigt utspringande. – Var kommer du ifrån, din galning? Var är hästarna? Tungysh blinkade finurligt åt honom med en listig glimt i ögat och pekade fnittrande på ett skjul i närheten. – I stallet. Därborta i hörnet. Jag körde dem dit. Allihop. Varenda en. – Är du galen? Hästarna måste gå på bete, varför är de i stallet? Tungysh log plötsligt ett giftigt leende och blinkade finurligt. Äntligen begrep Ukitaj. I några sekunder stirrade han på galningen i skräck, så fick han fart och
Pages: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30 31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42 43 44 45 46 47 48 49 50 51 52 53 54 55 56 57 58 59 60 61 62 63 64