rusade till stallet och strax därpå löd hans kommandon: – Bind honom! Bind den idioten! Starka armar grep galningen och kastade honom till marken och ett starkt rep slogs runt benen, armarna och axlarna. – Var är hästarna, din galning? En del av hjorden saknas … Var har du gjort av dem? Svara! – Jag har ätit upp dem, skrockade galningen som rullade runt på marken. Piskan flög visslande och klatschande över Tungysh, som försökte slita sönder repen med tänderna. Men det var inte rop av smärta som steg ur halsen, det var rasande vansinne. Han kämpade och spjärnade emot, försökte kasta av sig sina fjättrar och morrade som ett djur, dovt och hotfullt … Det blev snart känt att hjorden blivit stulen någonstans på stäppen av hästtjuvar från Sheralis by. De letade i tre dagar och hela tiden låg hästdrivaren bunden, kvarlämnad i en övergiven jurta. Det hårda repet, som varit indränkt i vatten, hade sedan länge torkat och skar obarmhärtigt in i köttet. Tungyshs kropp var död: han kunde inte röra vare sig hand eller fot. Ingen hade tittat till honom på tre dagar – inte en droppe vatten hade kommit över hans läppar. Men trots detta lämnade galenskapen honom gradvis. Han hade föga minne av vad han gjort eller sagt när han återvände till byn. Han visste bara att hästarna saknades. Och han visste också att någonting hemskt och oåterkalleligt väntade ho- nom för detta. Osammanhängande, fragmentariska tankar kom och gick i hans sinne: Jag är bunden … säkert kommer de att slå mig … Åh, vad det värker i hela kroppen! Åh … Låt dem slå dig, det är bra … Jag är törstig … Varför ger de mig inte att dricka? Vatten!.. Det tycktes honom som att han skrek, men i verkligheten kom blott en hes, knappt hörbar viskning och ett knappt märkbart stön som ett väsande ur hans uttorkade hals. Först på kvällen den tredje dagen hörde Tungysh ett prasslande ljud nära jurtan. Medvetandet hade redan återvänt fullständigt och han förnam nu bara ett avlägset ringande i huvudet och kroppen var svag av hunger och törst, och han kunde fortfarande nätt och jämnt röra sig. Prasslet återkom och i nästa ögonblick veks en flik av tältduken åt sidan och ett svagt, svagt nattljus trängde in. – Lever du? viskade en röst. Genom att vrida sig som en mask och ta hjälp av fötterna, lyckades
Pages: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30 31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42 43 44 45 46 47 48 49 50 51 52 53 54 55 56 57 58 59 60 61 62 63 64