Tungysh krypa fram till hålet och urskilde den tandlöse Salyk. Den gamle mannen räckte honom en skål med vatten, och Tungysh doppade sitt ansikte i det och började svälja girigt. – Jag har kött med mig, fortsatte den gamle mannen och sträckte fram två bitar kokt fårkött genom öppningen i jurtan. I nästa ögonblick föll tältduken igen och Salyk försvann. Efter några plågsamma sekunder knarrade det i dörren och någon kom med hastiga steg in i jurtan. – Tungysh! Hör du, Tungysh?… Var är du? frågade nykom- lingen tyst. – Här. Vem är du? – Det är jag, Omekej. – Är hästarna funna? – Herregud! Strunta i dem. De kan dra åt helvete! Ukitaj tänker binda dig efter en häst i morgon. – Binda…? Tänker han döda mig?.. Tungysh visste inte mycket här i världen. Men det här straffet kände han väl till. Han hade själv upplevt det förra vintern. Den gången hade fjorton hästar försvunnit från flocken. Senare fann man dem döda. Och den gången hade Ukitaj låtit binda honom vid svansen på en häst. Tungysh överlevde enbart tack vare snön – det hade snöat ordentligt vid den tiden. Men han låg medvetslös i tre veckor. Och nu, vad kommer det att finnas kvar av honom nu när han ska släpas runt byn? – Rädda mig, rädda mig, Omekej! – Tyst! Rör dig inte. Omekej drog fram en kniv och skar upp repet på flera ställen. – Ge dig iväg. – Vart? – Dit näsan pekar, fårskalle. – Och om de fångar mig? De kommer att slå ihjäl mig … – Är du inte vaken än? Du kommer att bli fastbunden vid svansen på en häst i morgon!.. Förstår du? Det är en säker död!.. Ge dig iväg. Gå, säger jag. Och må Allah hjälpa dig på vägen. Försvinn!.. Omekej hjälpte honom ut ur tältet. Tungysh var som i en dimma: huvudet snurrade, benen ville inte bära honom. Han stod vacklande och flämtade. Så tog han långsamt ett steg och tittade upp på Omekej. – Han dödar dig, Omekej … Han tar reda på allt och dödar dig. – Det är inte ditt bekymmer. Rädda dig och fly! säger jag. Om vi överlever kommer vi att mötas. Om inte, så kommer jag att tänka på dig långt bortifrån och önska dig lycka. Gå. Vid de sista orden darrade Omekejs röst, och Tungysh fick för sig att han snyftade. Långsamt,

Pages: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30 31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42 43 44 45 46 47 48 49 50 51 52 53 54 55 56 57 58 59 60 61 62 63 64