långsamt, med fötterna släpande efter sig och meningslöst utbredda armar, som om han sökte efter stöd, flydde Tungysh bort. Den svarta, stjärnlösa natten hade välvt sig över stäppen och mörkret hade snart uppslukat honom.  

* * *

Bakom sig i den mörka jurtan, tillsammans med det svarta genomskurna repet, lämnade han tjugo år av slaveri. Men just nu tänkte Tungysh inte på friheten, gladde sig inte över att han änt- ligen kastat av sig det monstruösa oket som pantfånge. Han hade blivit van vid det för länge sedan, och nu var han rädd för vad som dolde sig bortom mörkret. Hur skulle det bli nästa morgon? Hur långt skulle hans försvagade ben orka bära honom? Och till vilken nytta?.. En dag, två, eller tre, eller kanske bara en enda natt? Han kom inte ihåg hur länge han hade vandrat planlöst över stäppen. Han kom inte ihåg när hans kropp till sist förlorade alla krafter och han föll raklång på den kalla främmande jorden och inte ens försökte ta sig upp igen. Trots allt återvände medvetandet till honom. Så här skulle det tydligen pågå, ända tills hans sista timma slog. Han vaknade vid att en hes röst nynnade en lång, entonig och melankolisk melodi över hans huvud. Fortfarande oförmögen att skilja mellan glömska och verklighet låg han kvar en stund och försökte avgöra var han var och vad som var fel med honom. Men ingetdera lyckades honom. Han kände bara en kyla i varje cell i kroppen. Och rösten ovanför hans huvud, lika klagande och vemodig, hade nu blivitlite tydligare. Tungysh öppnade med svårighet sina oändligt tunga ögonlock och såg rakt upp i den djupa, klarblå himlen och solen, som frusit i zenit. En avlägsen tanke som kom från djupet av hans minne fyllde hjärnan med smärta: Hästarna, var är hästarna? Sedan var den borta. – Hur kom du hit, din stackare? frågade rösten. Tungysh vred på huvudet och genom diset som skymde hans blick urskilde han en gammal kvinna med en brokig påse kastad över axeln. Säkert i en hel evighet vandrade han över henne med likgiltiga ögon, tills han äntligen såg den torra, mörkbruna huden i det rynkiga ansiktet, de magra armarna som var täckta med utslag och trasorna som skylde den tunna kroppen. Och plötsligt darrade hans läppar, och han lutade sig mot kvinnan med hela sin svaga varelse. – Mor, stönade han tyst och

Pages: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30 31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42 43 44 45 46 47 48 49 50 51 52 53 54 55 56 57 58 59 60 61 62 63 64