satt tyst ett tag. Hans blick var fäst på en ung saxaulbuske. Den lätta stäppvinden böjde den och böjde den till marken och prövade med glädje sin styrka. Må det bli vad det blir, tänkte Tungysh. Kanske den här vägen kommer att ge honom en droppe glädje. Och han smålog åt sina egna tankar.

* * *

Så tog han alltså upp en syssla som han tidigare hade skämts att ens tänka på – och blev en duana. Samma dag som han träffade tiggerskan blev han sjuk, och hon förde honom till närmaste by. I två dagar låg Tungysh med hög feber hos en änka med många barn, där de hade fått stanna. På tredje dagen kände han sig bättre. Änkans barn var till en början skygga för tiggarna, men den gamla kvinnans ränsel, som var fylld av osyrade kakor, russin, nötter och annat gott, hade sin verkan snabbare än några ord: snart blev de så vana att de själva letade i ränseln utan att fråga – de hemska tiggarna blev på några dagar vanliga och till och med snälla människor. På kvällen innan hon gav sig av, när den gamla kvinnan hade försäkrat sig om att sjukdomen hade släppt sitt grepp om Tungysh och han kunde resa sig från sitt läger, bytte hon till sig ett stycke brokigt alashatyg från kvinnan för två pund mjöl och ett halvt pund socker, och gjorde en axelväska åt sin följeslagare. I morgon skulle han slänga den över skuldran och bli en äkta vand- rande tiggare. Många år tidigare hade en tioårig pojke blivit spådd att studera för en mulla och få lära sig alla vetenskaper, och själv bli en lärd mulla. Trettio år gammal skulle han i stället hänga en tiggarränsel över axeln, ta en stav i handen och gå ut på vägarna för att tigga allmosor. – En tiggares hjärta måste blöda om han går förbi ett endaste hus, lärde den gamla kvinnan honom. Och Tungysh vandrade vägen fram, drev hundarna till ursinne i varenda by, stannade vid varje tröskel, sjöng sitt monotona ak duana-a och allt som bönderna stack åt honom lade han i sin påse. Pengar, bröd, surmjölk, kläder – allting hamnade i hans brokiga väska. Han åt en del av maten själv, fördelade resten till änkor och föräldralösa barn, sålde mer eller mindre dugliga kläder i basarerna och stoppade pengarna i en näsduk som luktade smuts

Pages: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30 31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42 43 44 45 46 47 48 49 50 51 52 53 54 55 56 57 58 59 60 61 62 63 64