förbi. Han märkte inte själv hur han långsamt började vänja sig vid denna syssla, som alldeles nyligen hade förefallit så frånstötande. Han hade redan lärt sig att uttala orden tydligt, även om den gamla kvinnan fortfaran- de anmärkte på den unge djigiten vid varje steg och fortfarande var missbelåten med honom. – Du måste lära dig, sade hon. Jag lämnar dig snart. Din röst låter som om den kom från underjorden. Slappna av, var inte blyg, prata lättare, friare. Folk känner att du är osäker, och då ger de mindre … Vi tar det en gång till!.. Och hon satte igång i en enda lång utandning: – Ak duu-se ak duana, e-alla, inte ångra det goda, när du når målet för vägen, till huset, ramla inte när påsen är fylld – låt ing- en-ting ramla u-ut e-alla, gör rätt för dina ljusa förhoppninga-a-ar, du ska inte svika de ljusa för-hopp-ning-arna hos musel-mane-e- en… Tungysh sjöng tillsammans med henne. Och hon lyssnade gil- lande: – Det är bättre nu. Du ska bara gå högre upp, högre och – sorgligare. Spara inte rösten, tänj ut den … – Spa-a-ra inte på nå-hå-hååden … – Just så där. Om fjorton dagar är du en äkta duana. Som jag. Människorna bör respektera ett arbete som behagar skaparen. Vi går vidare … Och så blev det … Efter knappt tio dagar hade Tungysh helt vuxit in i sin roll, han kände sig inte besvärad längre, rösten blev klarare och mera klangfull. Han blev själv förvånad över att han blev glad varje gång den gamla kvinnan gav honom beröm, för beröm hade han inte varit van vid. Och hur mycket han än försökte lägga band på sig, hur ofta han än sade till sig själv: Du är en tiggare, en tiggare, och det är en synd i din ålder, kände han för första gången att leendet och till och med skrattet blev en del av hans liv, och att åren av ofrihet bleknade bort i hans minne, sveptes in i ett dis, som om det inte längre varit en del av hans liv. Efter halvannan månads gemensam vandring blev den gamla kvinnan till sist övertygad om att den unge duanan redan hade tillägnat sig alla konstgrepp i sin nya sysselsättning. Och så kom då dagen då hon berättade för Tungysh att det var dags för dem att skiljas åt. Tungysh hade hela tiden varit medveten om

Pages: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30 31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42 43 44 45 46 47 48 49 50 51 52 53 54 55 56 57 58 59 60 61 62 63 64