vilken ond ande förde mig till den här ladan? Det hade varit bättre att ligga och frysa på stäppen. Men vem kunde veta att det skulle finnas tjuvar här? O Allah!! Inte förrän vid midnatt stoppade tjuvarna sina hästar. Helt ut- mattad hörde Tungysh en snabb viskning: – Vi lämnar honom här. Det är tungt för hästen. – Levande? – Är det nödvändigt? Hur vet han vilka vi är? Och innan han hinner ta sig fram till bebodda platser kommer vi att vara bortom horisonten! Så det finns ingen mening med att lägga en extra synd till alla gamla … Repen som band honom vid hästen lossnade. Men innan Tun- gysh hann få tillräckligt med luft i lungorna fick han ett tungt slag i bakhuvudet. Han föll till marken och förlorade medvetandet.

* * *

När den fete blir smal om magen, väntar den magre på yttersta dagen. Så lyder talesättet. Många feta hade magrat, och många magra vandrat vidare, men Tungysh fortsatte att traska genom livet som om han var outslitlig. Ödet hade uppenbarligen mera i beredskap för honom innan det satte punkt och slut, det beredde honom på flera prövningar, det var uppenbart att han ännu inte tömt sin bägare i botten. Som om någon med ett muntert grin sagt åt honom att döden är så lätt, så lätt – men livet är en plåga. Du har fortfarande överraskningar som väntar, håll ut!.. Dagen därpå mötte Tungysh en nogaj, en stäpptatar, gravgrä- vare från en stad i grannskapet. Det var han som visade honom rucklet där Tungysh fortfarande bodde. Till en början slog det tiggaren med förfäran: utan fönster, med ett hål i väggen som var igensatt med en gammal kudde, väggarna i flagor och taket överväxt av täta spindelnät. Askan i den stora härden var så gammal att det genast var tydligt att den inte varit tänd på flera år. Skjulet var möblerat med en sliten hästfiltsmatta, en vävd alasjabonad och en kudde. På locket till en stor gjutjärnsgryta som murats in i själva härden stod en spräckt pial, som var lagad med äggvita, en gammal tekanna och en väl begagnad träslev. Lutad mot väggen stod en sprucken skål, även den av trä. Men Tungysh var ändå själaglad för detta. Äntligen hade han haft riktig tur. Han hade inte bara räddats från döden, för första gången i sitt liv var han nu herre i sitt

Pages: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30 31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42 43 44 45 46 47 48 49 50 51 52 53 54 55 56 57 58 59 60 61 62 63 64