tydligen ensam. Och inte längre ung, Tungysh hörde hur han långsamt och pustande steg ur sadeln och med slä- pande gång kom fram till fönstret. Han frågade med den hesa röst som är vanlig hos människor som levt tillräckligt länge på jorden: – Finns här någon levande själ? Tungysh svarade inte. Herregud, folk låter inte en stackare ligga och dö i lugn och ro, eller göra sitt jobb och begrava andra! Han gitte inte stiga upp, nej inte ens kasta undan filten för att se efter vem det var. – Hallå, svara, upprepade rösten. Tungysh gläntade motvilligt på täcket och såg bort mot fönstret. Kudden hade faktiskt ramlat ned. Astapyr al-lah! Gud sig förbarme! Han hade trott att det fortfarande var natt, men det var redan morgon! Du börjar bli lat, gravgrävare. Är det inte en synd för en muslim att vakna så här sent? I fönstret kunde han urskilja en gammal man med yvigt skägg och insjunkna ögon. – Ett ögonblick, mumlade Tungysh vresigt. Kom in. Jag stiger upp! Han suckade och knorrade över att behöva lämna värmen, men kom på fötter och började dra på sig kaftanen. Gudskelov hade smärtan minskat, den kändes nästan inte alls … Men varför stod nykomlingen kvar därute, varför steg han inte in? Tungysh hade hunnit dra på sig stövlarna och komma på fötter innan främlingen, som omsider hade hittat en plats att binda hästen, duckade för dörrposten och steg in i skjulet. Han var lång, axelbred och trots sin ålder välbyggd. Han stannade framför Tungysh och studerade hans ansikte länge. Tungysh kände sig rentav besvärad – vad stirrade han på, som om jag var skyldig honom pengar! – Är du möjligen Tungysh, Komshas son? frågade mannen till sist. – Vem är det som är död? – Du känner inte igen mig, Tungysh? Känner du verkligen inte igen mig? Tungysh ansträngde sina redan svullna ögon och kisade mot mannen framför sig. Han skakade på huvudet. – Herregud, hur har livet farit fram med dig, Tungysh? sade den gamle. Har då ingenting stannat i ditt minne? Jag är Omekej. – Omekej? – Naturligtvis, Omekej. – Ohm…kej. Vänta, vänta. Jag tror att jag har hört det namnet någonstans. Han rynkade sin panna och ansträngde sitt minne, men hittade ingenting. Han frågade igen: – Vem är det som har dött? – O Allah! utbrast den gamle i förtvivlan. Bajen är döende. Han har själv sänt mig
Pages: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30 31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42 43 44 45 46 47 48 49 50 51 52 53 54 55 56 57 58 59 60 61 62 63 64