till dig. Han sa att om jag inte har dig med mig ska jag inte komma tillbaka. – Känner bajen mig? – Han heter Ukitaj! U-ki-taj! Om så blixten detta ögonblick slagit ned i Tungyshs huvud skulle han inte ha skakats så i grunden. Ljuset bröt till sist igenom hans fördunklade sinnen, allting uppenbarades på nytt, återväcktes, lystes upp som av ett återsken av blixten. Tungysh såg på gamlingen framför sig, och genom de rynkor som lagt sig över panna och kinder kunde han ta fram det unga, stolta ansiktet hos sin forne beskyddare. I minnet återkom det ögonblick i det förgångna då Tungysh sett denne man framför sig och mannen befallt honom: Rädda dig och fly! Hur hade han kunnat glömma detta? Tungysh kände ögonen fyllas av tårar, och kunde inte längre hålla sin rö- relse tillbaka, och med barnets rop till sin beskyddande broder: Agataj! föll han i Omekejs armar. – Kan du förlåta mig? Förlåt, upprepade han, som om han verkligen burit skuld emot den gamle mannen. – Du är den som ska förlåta, kom det som ett eko från Omekej. Så satt de i den kalla hyddan och samtalade om åren som förflutit. I själva verket var det Omekej som berättade och Tungysh som lyssnade. Allt som Tungysh upplevt, från den stund då han kastade av sig pantfångens bojor och vandrade ut på den mörka stäppen, sammanfattade Musslan i en enda mening: då hade han varit tiggare, och nu – gravgrävare. Men för Omekej behövdes inga förklaringar. En gravens kyla spreds inte bara från detta fallfärdiga skjul, utan från mannen själv som satt framför honom. Tungysh med sina sjuka, febriga ögon tillhörde inte längre denna värld, de blickade ur mörkret ur insjunkna ögonhålor likt två falnande kol. Och när han såg in i dessa ögon kom Omekej med ens till insikt om i vilken avgrund av förtvivlan och elände han, utan att veta det själv, hade drivit en oskyldig person med ett enda överilat ord. Skrik, dunka huvudet i väggen, gråt heta tårar – och du kommer likväl att dö som en menedare. Ångest och fasa grep om Omekejs hjärta. Han berättade hur Ukitaj genom list och smicker, våld och för- räderi slutligen lyckats krossa Sheralis son och kuva honom. Han nådde berömmelse och makt, nådde höjder som Doskey aldrig drömt om. Men uppenbarligen väntade ett oblitt öde. På ett enda år tog kopporna alla bajens
Pages: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30 31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42 43 44 45 46 47 48 49 50 51 52 53 54 55 56 57 58 59 60 61 62 63 64