smärtan och tröttheten, återigen tänkte han bittert på ålderdomen, och sjukdomarna. Han ville krypa ned under en varm filt. Med ens slog det honom att om han blev sittande på det här viset länge, så skulle han snart inte kunna resa sig upp över huvud ta- get. Först då, men med svårighet, steg han upp och rätade på sig. Benet tycktes ha lugnat sig, och som han var van tog han stöd mot skovelskaftet och hoppade ned i graven. Tungysh hann nätt och jämnt känna fast mark under fötterna när smärtan återvände och genomborrade honom som en glödhet blixt och bländade hans hjärna. Medvetandet återvände inte omedelbart. Smärtan i höften ver- kade ha gömt sig och gav sig bara tillkänna som en molande värk. När han förlorade medvetandet måste han ha slagit pannan mot spaden och den vassa kanten hade skurit upp ett djupt sår. Det var blod överallt. Det hade blött ordentligt på marken och började nu torka ut. Tungysh kände i pannan, suckade krampaktigt – en oresonlig känsla av förargelse vällde upp inom honom och fick det att stockas i halsen. Han tog stöd mot väggarna i gropen och kom upp på benen, och tog ett grepp i kanterna av gropen, och rädd att skjuta ifrån med fötterna lyfte han sig upp med blotta armstyrkan. Det är slut med mig, tänkte han. Detta är slutet. Och nu visste han bestämt att det inte handlade om några tre gravar, inte ens två stycken skulle han kunna klara i dag. Varför skulle jag hoppa? tänkte han och förbannade sin egen dumhet. Hade jag inte hoppat skulle ingenting ha hänt. I sitt omtöcknade och smärtsamma tillstånd fick han samma frestande bild på näthinnan – en varm och inbjudande säng – men han drev ursinnigt de förföriska tankarna ifrån sig och beordrade nästan sig själv: Håll ut! Vänta! Två gravar åtminstone, men färdiga. Ynka två! Klarar du verkligen inte detta innan solen går ned? Men han insåg att han inte kunde kämpa mot sig själv, och han sträckte ut sig på marken och makade sitt onda ben tillrätta i den klena vintersolen. Det värmde åtminstone lite. Kroppen sög i sig denna lilla värme med vällust. Tungysh märkte inte själv att han somnade, när han vaknade var det redan middagstid. Han hackade tänder i köl- den. Solen hade uppenbarligen för länge sedan försvunnit, tunga smutsiga moln drog över himlen och en isande vind
Pages: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30 31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42 43 44 45 46 47 48 49 50 51 52 53 54 55 56 57 58 59 60 61 62 63 64