fann inget svar. Han satt länge i tystnad med huvudet sänkt. Varför ansträngde sig den här mannen så väldigt för hans skull? Var det inte tillräckligt att han en gång räddat honom till livet, varför har han nu rest långväga för att uppsöka honom, varför vill han kalla honom med sig? Kanske är denne Omekej lika god som den gamla tiggerskan? Till sist höjde Tungysh blicken och såg uppmärksamt på Ome- kej. Vem vet vad han läste i den andres ögon, men han suckade bara och sade tyst med enbart läpparna: – Jag följer med. – Det är bra, svarade Omekej glatt. Må Allah uppfylla dina böner. – Säg: Må själen din få vila… Sedan de hade läst bönen för Tungyshs avlidna föräldrar i skjulet, skyndade Omekej till staden och köpte en häst åt Tungysh. Tungysh blev svagare för varje timme. Och Omekej hade bråttom att föra honom därifrån, kanske skulle Tungysh bli frisk när han återsåg sina hemtrakter? Följande dag efter mörkrets inbrott gav de sig av. Tungysh, som inte hade fått en blund i ögonen på natten, var tyst och tankfull, kanske hade han fortfarande inte bestämt sig för om han skulle resa eller inte. Han hade lovat Omekej att bli frisk till nästa morgon, och på kvällen drack han en örtde- kokt och svettades starkt på natten. Men det hjälpte inte stort. Omekej såg hur Tungysh gjorde en grimas när han satte sig i sadeln, smärtan i benet ville inte avta. Ändå klarade han sig genom den första dagen utan att klaga. Han yrade på natten. Och på morgonen fick han ett anfall av frossa. Omekej tvingade Tungysh att sätta på sig hans päls och fick med svårighet upp honom på hästryggen – av egen kraft orkade han inte. På resans första dag, i utkanten av staden, passerade de begravningsplatsen på en kulle. Vanligtvis stannade Omekej upp intill gravarna och viskade en bön och tvagade ansiktet med sina hän- der. Så gjorde han också nu. Men Tungysh syntes oberörd av detta möte med gravplatsen. Både en och två gånger hade han kommit hit, arbetat här, och ibland även tillbringat natten, som den gamla tiggerskan en gång hade rått honom. När han grävde den första graven här hade hela hans varelse gripits av rädsla: i två månader vaknade han skräckslagen, badande i svett, och drömde om de döda. Sedan vande han sig, och konstigt nog väckte dessa gravar
Pages: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30 31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42 43 44 45 46 47 48 49 50 51 52 53 54 55 56 57 58 59 60 61 62 63 64