varma, goda minnen, kändes som en egen familj. Känslor som påminde om avskedssorg och medlidande fyllde honom. Ack, hur välbekanta var inte dessa gravar för honom, och han hade grävt de flesta av dem själv. Han grävde dem med sina egna händer. De som ligger här känner honom självklart inte, men deras andar är förmodligen tacksamma mot Tungysh: han försökte göra den sista viloplatsen bekväm för alla. – Vi rider vidare, vi är redan försenade, sade Omekej tyst. – Varför ska jag släpa mina gamla ben så långt iväg? – Tyst med dig, inte kan man säga så när man är på resa! Skyn- da på! Omekejs häst hade redan hunnit ett gott stycke, när gravgrävaren knappt märkbart ryckte i tygeln. De lämnade staden bakom sig. Tungysh hade varken mött glädje eller sorg på denna plats, åren gick tomma och grå, som en flytande dimma. Och nu när han tog avsked av denna stad, troligen för alltid, vred han inte ens på huvudet för att kasta en sista blick. Ingen här visste var han kom ifrån, ingen skulle nog minnas honom när han försvann. Människorna skulle leva vidare med sina gamla bekymmer, stiga upp vid soluppgången och gå och lägga sig sent om kvällen, uträtta sina uppgifter om dagen, sträva efter det ena eller andra och lida av ett eller annat. De föddes utan honom, deras liv skulle förflyta utan honom, och de skulle också dö utan honom. Tungysh hade inte räknat hur många dagar de varit på väg – han orkade helt enkelt inte: sjukdomen övermannade honom och hans krafter försvann. Men en dag vid middagstid syntes en by i låglandet. Det hade snöat föregående dag, och marken var insvept i ett fluffigt vitt täcke. Från varje hus steg röken i raka, höga pelare mot himlen och smälte i den genomskinliga klarblå himlen, precis som när en droppe mjölk faller i en kittel med klart källvatten. Fädernetrakter!.. Här hade hans navelsträng blivit avskuren, Tungysh, här hade de klätt dig i din första vita skjorta och sedan gjort dig till slav, och du slet utan klagan i ditt slaveri. Fädernetrakter!.. De stannade sina hästar vid själva nedstigningen i dalen och stod där länge och betraktade husens konturer, röken ovanför de platta taken, och andades in den klara, frostkalla luften – hemlan- dets luft. – Ser du det ljusa berget långt därborta? Dä-är! Titta noga. Det är Kubantau. Du minns säkert
Pages: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30 31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42 43 44 45 46 47 48 49 50 51 52 53 54 55 56 57 58 59 60 61 62 63 64