honom att dö när han var en vandrande tiggare och hans kropp revs av hundarna, varför dödade du honom inte med rånarnas händer och lade honom i graven som han grävde? O Allah! Vi ville göra allt vi kunde för honom, och du berövade oss tillfället. Varför, varför är ödet så skoningslöst mot oss?.. Vid middagstid förde djigiterna Tungyshs kropp till byn och placerade den i ett tomt uthus. Ukitaj, som hade återhämtat sig tillräckligt för att kunna stiga ur sängen, gick med stöd av Omekej för att se den avlidne. Händerna och huvudet darrade av svaghet, och han gick med ostadiga steg. – Det kan inte vara sant! Detta borde inte ha hänt! mumlade han med blodlösa gammelmansläppar. Omekej öppnade dörren till uthuset och Ukitaj släppte taget om sin följeslagare och gick långsamt fram till kroppen. Han stod länge lutad över den, så böjde han sig mödosamt och vek undan kanten på filten och blottade den dödes ansikte. Döden hade slätat ut de tunga fårorna i Tungyshs ansikte, och skägget hindrade inte Ukitaj att med lätthet känna igen sin tidigare unge gisslan. Det låg ingenting av hämnd eller förbittring över hans ansikte, enbart stillhet och frid, och det var som om Tungysh bara hade somnat en kort stund – ögonlocken verkade skälva en aning, som om han strax skulle öppna ögonen. – Må din själ få frid, stackars man, sade Ukitaj tyst och täckte den dödes ansikte. Säg till djigiterna att han ska begravas vid Kabantau bredvid sin mor och sin bror. Rösten hade återvunnit sin myndighet när han lämnade sin order till Omekej. Det fanns ingen att vänta på: den avlidne hade varken släktingar eller nära vänner. Tungysh begravdes nästa dag på morgonen. Ingen grät över honom. Han kom till världen hälsad av ingen mer än två gamla kvinnor, och lämnade den följd till glömskans viloläger av Omekej. Länge stod Omekej vid den färska kullen av gulaktig torr jord. Djigiterna hade återvänt till byn, och Omekej hörde på avstånd deras glada röster. Ingen hindrade honom från att tänka. Och ingen fick någonsin veta vad gamle Omekej tänkte när han såg ned på graven, och varför han grät tysta, bittra tårar. 1972
Pages: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30 31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42 43 44 45 46 47 48 49 50 51 52 53 54 55 56 57 58 59 60 61 62 63 64