– det är räddningen. Men hur han än försökte kunde han inte somna. Genom bruset och värken i huvudet kom fragment av minnen tillbaka, tankar på den ofärdiga graven, och plötsligt började han plågas av febersyner: en öppen härd mitt i rummet och på härden en brinnande saxaulbuske från saltöknen som sände vågor av hetta. Därnäst en kopp fet buljong som ångade och skickade ut en härlig doft av kött. Dunkla skuggor kom och gick, bilder av hans far och mor, och han led med dem: fattiga, fattiga, eländiga varelser … Han hade drömt om dem föregående dag. Deras andar väntar sig offer, förstod han. Han måste köpa ett får, beställa en bön för dem. Och återigen kom han ihåg att han inte kunnat avsluta den andra graven, som skulle betalas med ett får. Han kände sig bitter. En varm droppe rullade från hans tinning och in i hans öra. Han ville torka bort den, men var rädd att rörelsen skulle lätta på täcket och släppa in kylan. Nej, det är bäst att inte gråta, tänkte han. Vi ska inte gråta, varken för de levande eller de döda. Det kommer att göra deras själar skada… Han var som ett barn som aldrig haft en barndom. Hans far Komsha kunde inte med bästa vilja i världen kallas en lycklig man. Han ägde inget hantverk som kunde försörja honom, och inga beskyddare. Hans far arbetade åt andra och fick inte mer än smulor med sig hem. Pengarna till sitt gifter- mål lyckades han tjäna ihop först vid fyrtio års ålder, och till och med då fick han nöja sig med vad han kunde få – en föräldralös, som kunde giftas bort för ingenting. Två år därefter föddes deras första barn. Ingen hade något intresse av en fattiglapp som Komsha – han hade inte ens någonting att undfägna en gäst med, och därför fanns det ingen förutom två gamla och lika fattiga kvinnor som hjälpte kvinnan i hennes födsloarbete eller besökte henne. Komsha var dessa dagar långt borta. Han var sällan hemma över huvud taget: utan annat levebröd gick han runt till de rika byarna och grävde brunnar, ibland mycket djupa brunnar – fyrtio och ibland femtio famnar djupa. Det var detta han levde på. En vecka gick och mamman hade redan börjat vänja sig vid den nye mannen i huset, när Komsha äntligen dök upp i sin hemby. Han återvände efter midnatt.

Pages: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30 31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42 43 44 45 46 47 48 49 50 51 52 53 54 55 56 57 58 59 60 61 62 63 64