Han steg över tröskeln till huset och uppfattade omedelbart en ny, obekant lukt. Under några sek- under, innan han ännu kunde lita på sin föraning, sniffade han i luften, drog in lukten i näsborrarna, så drog ett leende över läpparna och han kände plötsligt hur benen bara ville vika sig och han kände en tyngd i armarna och kunde varken gå eller röra sig. Och fastän han gick tyst hörde hans hustru honom till och med i sömnen och steg hastigt upp, rörde om kolen på härden och ett rött eldsken lyste upp den torftiga bostaden. Hon såg på sin man, glad och försiktig samtidigt, som om hon var rädd att han inte skulle vara nöjd med det ena eller andra, slog så ned ögonen och sade med förebråelser i rösten: – Var har du hållit hus så länge? Jag trodde aldrig att du skulle komma. Äntligen återvann han fattningsförmågan. – Jag blev tvungen att gräva för djupt. Och han nickade mot hörnet där vaggan stod, svalde klumpen i halsen och frågade: Vad har du kallat barnet? – Jag har väntat på dig … Han nickade, men såg inte längre på henne – på tå, som om han var rädd att väcka barnet med en hastig rörelse, gick han fram till vaggan, vek undan filten och böjde sig över det fridfullt snusande barnet, andades in lukten en lång stund med välbehag. Elden i härden började falna och ljuset i rummet dämpades. Komsha gick fram till sin hustru och lade mjukt armen om hennes axlar, och utan att släppa henne ifrån sig böjde han sig ned och tog upp eldgaffeln och rörde om i glöden. Det blev ljusare i rummet igen. – Han är vår förstfödde, så vi ska kalla honom Tungysh. – Som du vill … – Och dopfest måste vi ha. Har du bjudit grannarna än? – Jag väntade tills du skulle komma. Du vet att det är tomt i huset. Om du har ett lamm med dig, så går det bra. Annars har vi inget att bjuda på. – I morgon bjuder vi in dem. Hela förtjänsten ska gå till vår Tungysh! … Från och med nu hade Komsha alltså ansvaret inte för två, utan för tre liv. Och kampen för dessa liv hade blivit tyngre. Han slog hö åt folk, grävde brunnar, vallade boskap, och när nöden blev som störst tvekade han inte att tvinna kastsnaror –

Pages: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30 31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42 43 44 45 46 47 48 49 50 51 52 53 54 55 56 57 58 59 60 61 62 63 64