”Ni slapp uppleva kriget.” Med just de orden inleder gamla människor ofta sina berät- telser och minnen av denna avlägsna och svåra tid, och samtidigt verkar de se med avund på oss som lever våra lugna, fridfulla liv och om natten drömmer sorglösa barnsliga drömmar. Det är de, grabbarna från i går, nu åldrade män, som åt oss erövrade rätten till en barndom och nu inte försummar något tillfälle att i förbigående påminna oss om vår obetalda skuld. I början av kriget var det som om det inte fanns några barn alls. Det vill säga, förmodligen fanns de någonstans, fast inte i vår by. Så snart ett barn kommit till världen blev det hastigt vuxet, och man kunde nästan aldrig höra ett barn som grät eller ljudet av glada lekande barn. Det föreföll som om barnet redan i moderns livmoder vande sig vid umbäranden och fattigdom, och redan från födseln fogade det sig i hungern, vaknade hungrigt på morgonen och utan att ha kunnat stilla sin hunger gick det till sängs på kvällen … Nej, det fanns ingenting av hjältemod i detta. Det var en grym oundviklighet. Tiden själv hade redan från början format förnuft och sinnelag. Vid fronterna fördes kampen om segern, på hemmafronten, inklusive i vår egen by, var det en kamp om seger och överlevnad. Barnen, som ännu inte förstått vad krig var, bar redan dess tunga ok på sina axlar. När vi blev äldre började vi hämta motståndskraft, mod och hopp ur poesin. När vi hörde det hungriga knorrandet i våra magar störtade vi med alla våra sinnen in i sagornas värld och hjältarnas odödliga bedrifter. Trots att vi var utblottade, rotlösa och hade berövats många av livets ljusa ögonblick tyckte vi likväl inte synd om oss själva – vi våndades med Alpamys, den gudomlige hjälten som varken brändes av elden eller uppslukades av vattnet. Från tid till annan, när vi hade turen att drömma om en nygräddad pannkaka i en lustfylld dröm, delade vi den med Koblandy som försmäktade i Zindans fängelsehålor. Medan vi själva saknade skor och kläder, med bara ett enda par stövlar för hela familjen, kunde vi fyrtiotalsungar fälla tårar över en olycklig get som hade dött av kärlek … Och vi växte upp kärva och vänfasta. Växte upp uthålliga och strikta. Vi grät i smyg, tyst. … Ni slapp uppleva kriget. Ja. Vi slapp det. Vintern kom tidigt det året och

Pages: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30 31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42 43 44 45 46 47 48 49 50 51 52 53 54 55