– Jag går dit efter skolan. Och han ropade upp nästa: – Atabayev! – Han är inte här. Han har åkt för att hämta briketter och är inte tillbaka ännu. – Baribajeva! – Här! svarade Guldzjemal. Förut brukade hon sitta vid samma bänk som jag. Hon var den duktigaste eleven i klassen och allas favorit. – Bokajev! – Inte närvarande. – Vad har hänt? – Ingenting, det är bara det att grabbarna ska bli omskurna i dag. – Gud sig förbarme! sade Sejdu ofrivilligt, fastän alla visste att hans pojkar inte hade undgått samma öde. – Isjakov! – Det är samma där … – Vad är nu detta? Magister Sejdu var riktigt arg. – Folket går igenom hemska prövningar, och samtidigt är det … – De sa att det inte skulle bli någon skola förrän till våren, så då tänkte de …, meddelade vår ordningsman Kempirbek. Så då bestämde de sig för att … Sejdu log ett spydigt leende och alla vi pojkar skrattade högt. Jag tror inte att någon av oss hade skrattat så mycket sedan kriget började och barn slutade vara barn. Vår barndom var förbi, borta, förlorad som kvicksilver i en filtmatta, och ingen hoppades att den skulle återvända. Visslande över slagfältet, raka vägen till vår by, hade en välriktad kula genomborrat vår barndoms styva nackar och varit direkt dödande. Och nu plötsligt, under denna lektion, återuppväcktes barndomen för ett ögonblick i breda leenden och klingande skratt. Men bara för ett ögonblick. Så drog den sig tillbaka igen. Och var och en av oss återvände till sina egna dystra funderingar. Jag tänkte på tårarna i Rödkullas ögon, och hur hon slickade belätet av sin egen kalv. Stackars djur! Jag undrar om hon genomskådade bedrägeriet. Men jag visste redan att mödrar kysste och kramade sina döda barn nästan mera kärleksfullt än de gjort medan dessa levde. Och nu hade jag själv fått uppleva detta. ”Kråkorna har kanske redan hackat i hans kropp …” Hur kun- de min mor tänka på min far i sådana hemska ordalag? Min far, vars sånger hela byn fortfarande mindes, min far, som kunde hitta vår Rödkulla var som helst och bära hem en våt, varm kalv. Som brukade kasta oss högt i luften när han kom hem från arbetet. Jerkinaj och jag väntade alltid på honom utanför porten, och han turades om att kasta upp oss och fånga oss i sina starka armar

Pages: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30 31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42 43 44 45 46 47 48 49 50 51 52 53 54 55