bara råkade sjunga en vacker visa, så kom tårarna. Kunde det kanske vara för att människorna fortfarande bar med sig en urgammal lyhördhet, godhet och förmåga till medkänsla med sina grannar som ärvts genom generationer från deras förfäder? Eller hade det möjligen sin upprinnelse i det faktum att ödet genom århundraden hade vänt ryggen åt dessa enkla människor, slagit dem i ansiktet eller nacken, och att den oupphörliga smär- tan och vreden stannat i deras hjärtan? Fast mera troligt var nog ändå att folket i byn ärvt denna fallenhet för tårar, eftersom deras söner så ofta slitits från sina hem för att dö mitt i ingenstans, i ett främmande land. Alla dessa döda! All denna sorg! Och jag skulle också kunna förklara känsligheten hos våra bybor med deras outsläckliga törst efter lyckan. De har alltid levt med en dröm om fred och glädje, en dröm som många gånger frusit till is i deras hjärtan. Och alla vet vi ju att is har egenskapen att smälta och förvandlas till vatten. Och därför smälter den vid ljudet av en vacker sång och av ett oundvikligt öde under blodiga och hemska tider, då en moders sorg vid trettio gravar över trettio söner delats lika mellan människorna, trängt lika djupt i allas hjärtan. Därför ger också nyheten om den döda kalven skäl till tårar, och tårar faller lika väl vid glada bröllop, när man tänker på hur unga flickor under gångna tider rövats bort, kastats över ryggen på en häst och förts bort, Gud allena vet vart. Ja, sannolikt hade närheten till tårar ett blandat innehåll – minnet av en smärtsam händelse, en banal besvikelse i vardagen. Men sorgen hade lärt dem att värdesätta stunderna av glädje, och tårarna var inte enbart ett uttryck för mänsklig sorg utan också för ett glädjerus, en oförmodad lycka, och för tacksamhet mot ödet för ett ögonblick av ljus. Denna outsägligt mirakulösa dag grät magister Sejdu inte bara av insikten om att han hade överlevt, rymt från själva helvetet, återvänt till sin familj och att han, om Gud så ville, skulle uppleva mycket mer i livet. Nej, det var också tårar av sorg. Vår lärare sörjde alla dem som aldrig skulle återvända hem till sina barn, hustrur, åldriga föräldrar och alla dem som mött honom utanför byn i dag. Han sörjde alla dem som stupat, alla dem som inte fick en grav, dem som aldrig skulle återvända hem,

Pages: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30 31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42 43 44 45 46 47 48 49 50 51 52 53 54 55