och änkorna och de faderlösa barnen … På den stora festen sjöng folk sånger, mestadels sorgliga, som skar i hjärtat. Inte minst gamla Katsha, vars röst alla nu har glömt, och alla lyssnade förstummade, ingen annan kunde den här sången, inte en enda person. Och det var en vacker sång. Var, när och av vem hade hon lärt sig den, och hur hade hon kunnat behålla den i sitt huvud i årtionden? Hur kunde hon bevara de bittra och ljuva orden, den sorgsna och smeksamma melodin? Hur höll hon allt detta kvar i sitt skröpliga och plågade minne?! Antagligen hade inte ens gamla Katsha själv kunnat svara på detta. Och vi små, vars barndom var bränd av kriget, satt tysta vid dörren, ingen lade märke till oss, ingen intresserade sig för oss. Men frånvaron av uppmärksamhet störde oss inte det minsta. Nej, så skulle det vara. När allt kom omkring var vi inte mer än barn och visste vår plats. Alla tittade på Sejdu. Hans tomma ärm överraskade inte eller skrämde någon, det var som om det alltid hade varit så. Bara vi barn viskade till varandra först: – Titta, han har förlorat en arm … – Jag ser. Vad är det för konstigt med det? Han lever i alla fall … Ja, magister Sejdu satt där vid bordet levande och vi tittade på honom, och var och en av oss önskade bara att vår far skulle återvända från kriget, om så med bara en arm. Det är inte så förskräckligt. Man kan leva vidare. Så sjöng Sejdu några krigssånger, och även om ingen förstod texten lyssnade de på honom tysta, spända så de knappt andades. Det var långa ryska sånger. Tårar rullade utför hans insjunkna kinder, men han torkade inte bort dem, han märkte dem förmodli- gen inte själv. När vi började i skolan fick jag ibland för mig att magister Sejdu skämdes för de där tårarna. … Så han sade: – Jag blev också begravd en gång, men här står jag framför er! Sedan tillade han: – Lyssna inte på vad andra människor säger, utan lita på att era fäder kommer att återvända. Gulzhamal grät inte längre. Jag undrade hur det kom sig att min mor och Gulzhamals mor hade sagt samma ord om sina män? Skoningslösa ord om kråkor som hackar deras döda kroppar? Hur kunde ett sådant grymt sammanträffande vara möjligt? Den dagen lärde jag mig

Pages: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30 31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42 43 44 45 46 47 48 49 50 51 52 53 54 55