VI SLAPP UPPLEVA KRIGET

älska Gulzhamal mer än jag någonsin älskat henne. Jag ville gå fram till henne och sätta mig bredvid henne igen vid samma skolbänk. Jag ville att ett mirakel skulle ske: att jag skulle vara den som hittade hennes far och hjälpte honom att ta sig hem. Då skulle Gulzhamal glömma hur man gråter! Utanför fönstren stannade en dragkärra. Läraren lade igen boken och sade: – Det blir inga lektioner i dag. Spring ut och lasta av kärran. I morgon ska vi börja elda här i skolan. Vi störtade ut på gården. Vi var på väg hem från skolan längs en väg upptrampad av barnafötter i snön. Framför mig gick Gulzhamal. Hennes skol- väska släpade i marken i en alldeles för lång rem, och Gulzhamal stoppade den till sist under armen. Jag sprang i fatt henne. – Ojbaj! ropade hon förvånat. Vart ska du ta vägen? Ska du inte hem? – Jag följer dig hem först. – Det var värst! Varför ska du följa mig? Tror du inte jag kan ta mig hem själv? – Säkert. Men du var ledsen och grät i skolan …, stammade jag. – Än sen då? Varför påminner du mig om det? sade Gulzhamal strängt. Vad angår det dig? Och hon vände sig bort. Jag tror att jag sårade henne, jag kunde se det i hennes ögon. Men det låg inte bara harm i dem, utan också stolthet. Och stoltheten passade henne, den gjorde henne i det ögonblicket särskilt vacker, nästan vuxen. – Du förstår, sade jag, jag tänkte … I skolan i dag tänkte jag på samma sak som du, för i går kväll sa min mamma precis samma sak om kråkorna … – Nähä? invände Gulzhamal. Det är omöjligt! – Jag skulle aldrig ljuga om en sån sak! sade jag upprört. Jag blev så förvånad. Och så tyckte jag synd om dig. Jag ville rentav sätta mig vid din bänk igen, om du vill förstås. Hon såg länge på mig, som om hon aldrig sett mig förut, och ganska oväntat sade hon: – Du verkar bli precis som alla de andra. – Vad menar du med det? Var har du fått det ifrån? Vad har jag sagt dig för något? – Jag har hört att det bara är slynglar som gillar att ragga tjejer på det viset, smörar för dem med en massa vackra ord och försö- ker fjäska in sig. – Nej, hördu!

Pages: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30 31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42 43 44 45 46 47 48 49 50 51 52 53 54 55