var ändlös. Den bet sig fast i jorden som katten sätter klorna i mattan. Och vi såg så otåligt fram emot våren! Det var fortfarande nästan mörkt när min mamma väckte mig: – Upp Ongarzhan, skolan har börjat igen … Jag vet inte om jag blev glad att höra denna nyhet eller inte, men mitt hjärta slog en volt i bröstet av min mors vänliga, milda röst. Hon hade varit lite snäv mot oss den sista tiden, och verkade alltid försjunken i sina egna tankar. Men i dag … Det var tydligt att nyheten om att skolan skulle öppnas hade väckt hopp hos henne igen. Vi var två barn hemma, jag och min syster Jerkinaj. Hon var äldre än jag, men gick inte i skolan. Efter att hon med vissa besvär hade gått ut sju klasser ville Jerkinaj inte resa till Arys för att gå de sista tre åren. Ja, mor skulle inte tillåtit henne. I en jurta kan det räcka med sju år i skolan, sade hon. Och Arys är ingen bra stad, det finns många ligister där. Varför ska jag förlora dig därborta? När min syster fick höra om ligisterna spärrade hon upp sina redan stora ögon och sade: Jag sätter inte min fot där! Det var slutet på hennes skolgång. När jag steg ur sängen hade Jerkinaj redan huggit upp is i nedre Kazankanalen, krossat den och fyllt två påsar som hon körde hem lastade på en åsna. Hon hade blivit en huslig och ordentlig flicka. Ända tills helt nyligen, för ett och ett halvt år sedan, medan far fortfarande var hemma, var hon en typisk lipsill och samtidigt en odåga. Många menade att hon inte var en normal flicka, utan ett busfrö. Vart tog allt detta vägen? På denna korta tid hade den oberäkneliga och bortskämda Jerkinaj blivit som en omvänd hand: lättsam, tjänstvillig, arbetsam … Hennes rörelser hade plötsligt blivit balanserade och harmoniska, och hennes röst var inte längre gäll och påstridig som tidigare, utan mjuk och rentav kärleksfull. Och allt detta var så påfallande till hennes fördel, med hennes stora ögon, graciösa och smidiga rörelser. Hon rörde sig tyst som en katt, varje gest hade en särskild grace, en egen rytm – det var som om hon dansade fram och inte utförde tunga, ibland övermänskliga sysslor. Och så växte hon upp, och sådan var hon ännu många år senare, när hon blivit en vuxen

Pages: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30 31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42 43 44 45 46 47 48 49 50 51 52 53 54 55