Far! Utför Jerkinajs kinder rullade tårar av bitter besvikelse. På detta sätt, först av glädje, och sedan av sviket hopp, nästan krossades två hjärtan som längtat sig sjuka, kraftlösa och plågade. En spöklik översinnlig lycka flammade upp och släcktes ut, och inte bara detta, det blev ett dråpslag mot min mamma och min syster. Under lång tid kunde mamma inte komma till sina sinnen och vandrade runt som i en klibbig dimma, någonstans mellan vakenhet och sömn. Och jag tänkte för mig själv att det nog inte finns något grymmare i världen än ett barns otröstliga gråt och smärtan hos en kvinna vars hopp har blivit sviket. Ni slapp uppleva kriget … Nej, vi upplevde det aldrig. Och snön var nu äntligen borta, och värmen kom. Som om den dragit till sig alla sorger som fallit över människorna, suck- ade jorden mjukt och befriade sig från sina isiga fjättrar. Var det hennes fel att vintern varit så lång och hård? Var det hennes fel att tiderna var så grymma och obarmhärtiga? Nej, jorden – hon skulle komma att bevisa för människorna att hon var oskyldig till allt som varit. Hon skulle bevisa det genom att offra alla sina livgivande krafter till markens blomning. Och slätterna, dalarna, trädgårdarna och skogarna skall grönska, och bära rik frukt … De överlevande vintermagra djuren kände vårens dofter och drog ut till de ännu hungrande stäpperna. Naturen återföddes, boskapen återupplivades, drömmar och förhoppningar återuppväcktes också i de hjärtan som för länge sedan tycktes ha gett upp allt hopp. Och en dag just denna vår blev Nuralis karska ord besannade: hans älskade far återvände hem. Visserligen hade han inte kunnat hitta den rätta pistolen åt sin grabb, men hem kom han ändå, levande och nästan oskadd: han släpade bara sitt styva vänsterben en aning när han gick. Så mot bakgrund av de dödsfall och skador vi hört berättas om och sett tycktes det oss grabbar att hans far, som fortfarande levde, och hade armar och ben i behåll, på sätt och vis var väl bibehållen. Och folket i byn betraktade nu hans hus som heligt och Gudi behagligt. Just detta hus var inte längre enbart dyrkat, vid alla möjliga tillfällen försökte folk gå in i huset, få någonting att äta eller enbart en slät kopp te: det ansågs vara ett gott omen, och påstods även vara lyckobringande. Vi betraktade Nurali som en oändligt lycklig grabb. Inte

Pages: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30 31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42 43 44 45 46 47 48 49 50 51 52 53 54 55