tu tal om det! Nu hotade honom inga faror, och den långa vägen genom livet skulle denne lyckans ost naturligtvis vandra bekymmerslöst. Utan att inse det betraktade vi honom som en av Guds utvalda.

* * *

… Sådden började. Oxar, hästar, kor och åsnor – alla spändes de för plogen, och folket tog hackor i sina händer och arbetade sida vid sida med boskapen från morgon till kväll. Och sådden hade knappt avslutats förrän ännu en nyhet spred sig i byn: Nuralis andra farbror hade återvänt från fronten. Ja, Allah höll i sanning sin skyddande hand över den familjen! I samband med broderns återkomst ordnade Nuralis far en fest som ingen hade haft eller kunnat ha på länge. Numera när någon återvänt eller det kom brev från fronten brukade folket i byn fira det i all blygsamhet och enkelt, eftersom familjerna sedan länge inte hade råd. Men när det någon gång hände kom alla: unga som gamla, och så hade det varit ända sedan krigets första dagar. Men det hjälpte inte – nästan ingen människa kom under hans tak. Inte på grund av någon illasinnad avund – nej, naturligtvis inte. Snarare var människor förbittrade på ödet, som belönar den ene med glädje och lönar den andre med bitter sorg. Naturligtvis erkände ingen detta högt, men det låg bitterhet i de tunga suckar- na, i blickarna, och det sätt varmed folket började undvika detta lyckliga hus, där de för inte länge sedan försökt titta in. Känsliga för de vuxnas sinnesstämningar började också vi barn gradvis dra oss undan våra kamrater – dessa ödets utvalda. För inte länge sedan hade vi lyssnat till Nuralis ändlösa berättelser från kriget, så som det hade präglats i hans fars och båda farbröders hjärta och minne. Och nu undvek vi Nurali, utan att själva inse varför, för att han och vi var som himlen och jorden, den klara himlen och den försåtliga jorden, för ingen kan höra en från himlen, oavsett hur högt man ropar. På samma sätt slutade vi att höra Nurali och hörde honom inte ens när vi lyssnade. Det öppnades en avgrund mellan hela klassen och denne ende pojke. Ingen kunde förklara det, och Nurali själv förstod det minst av alla. Ja, hans far och två farbröder hade undgått döden, men stod han därför i skuld till någon? För inte länge sedan hade han tillsammans med sina kamrater längtat efter

Pages: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30 31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42 43 44 45 46 47 48 49 50 51 52 53 54 55