sin far, inte annorlunda än vi andra. Livet hade behandlat honom vänligt, gett honom tillbaka vad det hade tagit. Nog borde alla glädjas med honom! Men vi … Nej, ingen kunde givetvis förebrå honom någonting, alla hälsade när de mötte honom, tiggde honom om en extra skrivbok eller lånade honom sin, ingen var ogin. Men om han plötsligt var borta, inte kom till skolan, fanns det ingen som bekymrade sig för honom, ingen gick hem till honom för att hälsa på och ta reda på vad som hade hänt. Herregud, vad kan väl hända med en grabb som har sin far hemma?! En gång, inte långt från kanalen, spelade vi boll och lekte ”tusen pilar”. Vi grabbar delade upp oss i två lag, och det blev en spelare över, och alla bad Nurali att lämna spelet. Just honom, och ingen annan! Han gick fogligt åt sidan och satte sig i gräset, för det fanns inget annat för honom att göra. Solen värmde i ryggen och han somnade. Och när han vaknade igen var han alldeles ensam: vi andra hade sprungit hem för länge sedan. Svettig och stel efter att ha sovit i solen kom Nurali på benen och tittade bort mot skolan. Det var tyst och tomt. Och Nurali kände sig helt ensam, övergiven av alla och ingen frågade efter honom. Och för första gången sedan hans far hade haltat in i deras hus kände pojken en djup, värkande sorg i hjärtat. Den sista tiden kom det allt fler positiva nyheter från fronten, folket i byn levde upp, blev gladare och började se mera opti- mistiskt på framtiden. Med nya förhoppningar drog folket ut till arbetet på fälten. Vi hade sommarlov. Lov, men ingen ledighet. Varje familj blev tilldelad en jordlott, och med skäror i händerna gick vi ut för att skörda vid gryningen, när fåglarna sjunger särskilt högt. Orynsha, Gulzhamals mamma, hade fått brev från sin man, men redan efter ett par dagar var hon som förändrad, sjuk och svag. Så kom hon på benen och följde med i skörden. Hennes stycke gränsade till Kulmans. Orynsha hade med sig en ettårig pojke som ingen kunnat ta hand om. För att skydda honom från solen byggde hon en liten hydda av kurajgräs. Men pojken ville inte sitta i den, och då och då kröp han ut och grät och letade efter sin mamma. Snart blev vi så vana vid hans

Pages: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30 31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42 43 44 45 46 47 48 49 50 51 52 53 54 55