rymdes allt: förbittringen över ödet som hade utsatt henne för dessa långa och grymma prövningar, tacksamheten mot samma öde för att äntligen ha hörsammat hennes böner och tårar och belönat henne för alla hennes plågor, hennes försakelser och ängslan … Många andra grät med i rena glädjen och bara Gulzhamal stod som förstenad. Kulman och jag tyckte oss vara de lyckligaste i hela sällskapet, eftersom vi älskade Gulzhamal, led med henne och hennes syster, som nästan från fyraårsåldern hade börjat hjälpa sin mor i huset, och lillebror, vars mun var hopbunden med gasbinda för att han inte skulle stoppa i sig en massa skräp, en ettåring som tvingats lära sig att just när barnet gråter, begriper mamma ingenting. Vi var lyckliga, det finns inget annat ord för det! Orynsha hade lugnat sig och grep pojken, som hade lyckats göra sig fri från bandaget och lyckligt mumsat i sig en lerkoka och var nedsmord till oigenkännlighet. – Herregud! Min lilla kamelunge, mitt lilla föl! Herregud! grät hon och kysste det smutsiga ansiktet. Vår far lever! Min far är på väg hem, förstår du det? O Gud! Så du ser ut! Far kommer att fråga: Vem är den där lortgrisen? Var är min egen batyr?! Vad ska vi säga till honom? Kom så springer vi hem fort, fort och tvättar oss i ansiktet och väntar på pappa. Gulzhamal, skynda dig! Spring hem och tvätta dig i ansiktet och gnugga din lillebror vit. Spara inte på vattnet, ta så mycket du behöver … Hon var som besatt, förstod ingenting, kunde inte svara by- borna som lyckönskade henne, förvirrad sprang hon hit och dit tills hon slutligen rusade hemåt med pojken i famnen. Baribaj möttes av en folkmassa som ingen sett maken till ens den dagen då vår magister Sejdu kom hem från sjukhuset. Orynshas utdragna sjukdom, tre hungriga barn, och framför allt det viktigaste som Baribaj skrivit i sitt sista brev – i morgon går vi ut i strid – och på hela sju månader efter det brevet hade det inte kommit några nyheter över huvud taget – allt detta hade gjort byborna oroade och fått dem att ägna sig åt de dystraste gissningar. Nu kunde man urskilja konturerna av kärran långt borta, genom en svävande slöja av damm. Den började försvinna ned i sänkan och alla rusade iväg ditåt, och vi grabbar var förstås de första. Gulzhamal följde också efter med den

Pages: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30 31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42 43 44 45 46 47 48 49 50 51 52 53 54 55