ovanligt rentvättade Gulbahram vid handen. Vanligtvis gick det till så här: mannen som återvände från kriget befann sig redan där, i sänkan, och hoppade ur vagnen och fortsatte till fots, eller sprang byborna till mötes om han kunde. Men den här gången blev det av någon anledning inte så. Och vi blev tveksamma och saktade på stegen. Var det kanske någon främmande som kom? Och en av kvinnorna frågade till och med högt utan att vända sig till någon särskild: – Är det vår kärra det där? Kusken hörde kvinnans röst och bromsade in, för vägen gick inte längre: – Det är eran, ropade han. – Men var är i så fall Baribaj?.. – Hördu! skrek någon. Du har inte mött en vagn med Baribaj? – Jo, här är han, eran Baribaj … Han ligger här, svarade den enögde kusken i sliten kappa, och rösten var mycket låg och näs- tan ursäktande. Orynsha trängde sig genom folkmängden och rusade fram till den långa kistlika lådan som vanligen brukade vara lastad med gödselbriketter, bränsle och is … Hon böjde sig ned över den och skrek och skrek som en vansinnig, snyftade och började slita sitt hår. Och när hon för en sekund tystnade hördes en hes, dämpad, främmande röst från en osynlig Baribaj: – Jag lever, Orynsha, gråt inte … Du kan behöva mig igen … Han återvände hem till byn utan sina ben och med bara en arm, som dessutom var amputerad vid armbågen. Orynsha hjälpte honom att resa sig en aning i den djupa lådan, och först då såg vi hans huvud och axlar. Stora tårar rullade utför hans grå, orakade kinder. – Pappa! Pappa! Åh, nej! grät båda hans flickor när de trängde sig fram till kärran och började krama, kyssa och hålla i honom. Ett ynkligt, smärtfyllt leende drog över faderns ansikte, som om han med detta återsken av ett leende ville säga till sina barn: Nu är ni glada, men det är inte er pappa som har kommit tillbaka till er, det är bara de ynkliga resterna av honom. Men ändå blev det en hejdundrande fest! Nu behövde byn inte längre spara och snåla som man hade gjort under vintern, och folket hade mat att stoppa i magen. I två kittlar, stora som hinkar, kokades gröt – ät så mycket ni orkar. Sedan sjöngs det sånger ända tills solen gick upp. Sjöng gjorde också den olycksdrabbade

Pages: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30 31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42 43 44 45 46 47 48 49 50 51 52 53 54 55