Baribaj. Fast ingen kunde stämma in i sången, för den hade han själv komponerat när han låg i flera månader på lasarettet, och det var en klagan över det obarmhärtiga ödet, en förbannelse över kriget, det fanns till och med verser om att det skulle varit bättre för honom att få dö på den plats där fiendens granat slet sönder honom. Alla grät medan de lyssnade till sången och försökte förgäves att hitta ord som kunde trösta den stackars krymplingen. Men var fanns de nu, dessa ord? Och jag sneglade i smyg på Baribaj – att titta öppet på honom skulle ha känts obehagligt – och jag tänkte: Ja, nog skulle jag ha tagit emot en sådan far. Jag skulle ha matat honom själv med sked, precis som den olyckliga, men ändå lyck- liga Orynsha matade honom med gröt just då.  

* * *

Så blev det åter höst. Det var dags att börja skolan, men fram till den tjugonde september arbetade alla eleverna i jordbruket och hjälpte till i skörden. I fjärde klass råkade det bli så att jag hamnade i samma bänk som Gulzhamal. Hon var nu helt förändrad, mera pratsam, gla- dare, avvisade mig inte, berättade mycket om sin far, som hon älskade, mer än någonsin tidigare, verkade det. En gång tog jag mod till mig och påminde henne: – Varför kallade du mig ligist den gången? Hon log och visade sina jämna vita tänder. – Vad är det för särskilt med det? – Du kan väl tala om för mig, trodde du verkligen att jag var en ligist? – Stör mig inte, sade hon och lutade sig över sitt skrivhäfte. Det var ditt eget fel. – Jag gjorde inget fel då … – Tyst i klassen, sade magister Sejdu och såg på Kulman. Kulman satt med sin lillasyster Zergul, men inte för att hon behövde hjälp. Systern var så duktig i skolan att hon hade blivit Sejdus favoritelev. – Hon säger att jag har gjort fel, klagade Kulman, men hon visar mig inte var. Alla skrattade. Det var typiskt Zergul! – Ta det lugnt, du hittar det nog sen, log läraren … I samma ögonblick gläntade någon på dörren och vinkade till läraren med ett finger. Han gick ut, men kom strax tillbaka, blek och upprörd. – Alla går hem, sade han med halvkvävd röst. Vi fortsätter i morgon … Vi satt orörliga,

Pages: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30 31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42 43 44 45 46 47 48 49 50 51 52 53 54 55