ut för att skydda och utsätta för fiendens eld. Och där låg de kanske blodiga och hjälplösa, var och en under sin egen bleknande stjärna. Hur oskyddad och maktlös hade naturen inte skapat människan! I sin grymhet berövar den fadern det sista, det allra sista ordet från sonen – Far! Den kan inte förmås att låta sönerna känna att just i detta ögonblick dör deras fäder någonstans i främmande land. En man ger sitt liv för att försvara sitt land och sin familj, medan hans son skrattar av glädje över att lyckas rädda några blöta briketter ur ett dike! Och om natten sover barnen gott och poj- karna blir omskurna och det ställs till fest för dem – och så dras de vid näsan av den mest beräknande bedragaren av alla: ödet! Så grymma är livets lagar! Grymma och förrädiska … Utan att märka det hade vi kommit fram till Kulmans hus. Och återigen såg jag en okänd vagn köra ut genom grinden. Jag såg på Kulman, men han vände sig bort utan ett ord.  

* * *

Men så återvände den råkalla vintern. Ihållande snöstormar tog vid … Byn skickade nästan hela sin skörd till fronten, det blev inte mycket kvar till familjerna i husen, knappt så det räckte för att överleva. Och åter började kampen mot kylan och hungern, men nu tycktes hela byns existens utmana ödet: ”Hur du än hånar oss har vi inget att förlora, och därför räds vi dig inte …” Dulat Isabekov Brödet som sändes till fronten, det bröd som fuktats av kvinnornas, åldringarnas och barnens svett, återvände med ytterligare två begravningsbevis och flera svarta brev. Det kom också ett brev från min far. Den här gången lyssnade inte mor på någon – hon tog vår Rödkulla till kolchosen, som just hade en transport av kött till fronten, och kom tillbaka med två getter och två får. Det ena slak- tades omgående, och det ställdes till fest i huset. Rödkulla och hennes vänner for med särskild transport följande dag och lämna- de kvar sin uppstoppade kalv som minne. En av de stormiga vinterdagarna svepte en isande nyhet ge- nom byn – Baribaj var försvunnen. I kvällningen hade han kört ut i sin vagn. Orynsha hade lyckats fästa ett slags protes av läder och bomull vid stumpen av hans enda arm, och med hjälp av denna protes kunde han skjuta ifrån mot

Pages: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30 31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42 43 44 45 46 47 48 49 50 51 52 53 54 55