marken och på det viset kunde Baribaj ibland ta sig till byn för att besöka sina vänner. Naturligtvis bara i torrt och varmt väder. Men nu var det snöstorm! Först trodde Orynsha att Baribaj hade tagit mod till sig och bestämt sig för att prova på att ge sig ut en vinterdag. Men det blev sent på kvällen och han hade fortfarande inte kommit hem. När hon hade lagt barnen sprang Orynsha till byn. Vinden slog nästan omkull henne. Hon gick ända till de mest avlägsna husen, väckte upp folket, men ingen hade sett Baribaj någonstans. Vart kunde han ha tagit vägen i sin lilla vagn, och i denna storm och i mörkret?.. Byborna steg upp ur sina sängar och klädde på sig, sprang åt alla håll, ropade och skrek, letade i varenda vrå, sökte i alla diken, men ingenstans hittade man några spår efter Baribajs hjul. Först på morgonen, när snön och vinden avtagit, uppenbarades den hemska sanningen: Baribajs kropp återfanns i ett djupt dike bakom hans eget hus. Under kriget hade människor på något sätt blivit vana att ta ordet död i sin mun, ty många hade sett den och hört talas om den. Men den olycklige Baribajs död kom som en sådan chock för alla, att också de djupt religiösa var beredda att förbanna skaparen själv. Du blinde Allah, hårdhjärtade Allah, onådige Allah, sade folk, utan rädsla för vedergällning. Alla såg på Orynsha och kunde inte dölja sin förvåning: hon grät inte! När männen bar in hennes olycklige make i huset och lade honom på mattan och började skrapa bort snön och isen från ögonen och kinderna med sina naglar – uppenbarligen hade han gråtit strax innan han bestämde sig för att dö – då lämnade hon rummet, men återvände omedelbart. Hon stod och såg på Baribaj länge under tystnad, med torra ögon och inte bara med vrede, utan med ett slags raseri, mellan sammanbitna tänder: den stackaren! Och så försvann hon ut. Grannar kom in och förde oväsen, och då härdade Orynsha inte ut längre och brast i gråt. Men hon grät inte länge, torkade ögonen med näsdukssnibben och vände sig till kvinnorna: – Nej. Gråt inte … Det gör ingen nytta. Om tårar kunde hjälpa, om Allah skulle lyssna till dem, då skulle han vara mer barmhärtig. Men han är blind! Han är döv! Han är förhärdad! Hur många böner vi än sänder till honom,

Pages: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30 31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42 43 44 45 46 47 48 49 50 51 52 53 54 55