det egna ödet än mera hänsynslöst. Tack och lov, tack och lov, att dessa fyra fortfarande levde, det skulle inte ha varit lättare för någon om en av dem hade dött. Allt detta är sant. Men ingen ville gå till det lyckliga huset, men varför – det kunde folket inte förklara för varandra eller ens för sig själva. Allt kan inte förklaras! Men framåt kvällen mjuknade på något vis allas hjärtan, den lätta isen smälte och några av byborna kom till minnesstunden för Baribaj och andra gick till festen för att hedra Nuralis farbrors hemkomst. Men dessa var blott ett fåtal, och familjen blev förtörnad. Men knappast för att gästerna var få, utan för att de uppträdde onaturligt, liksom besvärat. Även dagens hjälte, som först inte anat någonting, uppfattade genast stämningen hos dem som kom och blev nästan tårögd av besvikelse. Men snart gick detta över, och han lade ingen skuld på gästerna. Folk fick tycka vad de ville, men hans hemkomst sammanföll med dagen för den olycklige Baribajs begravning! Två veckor senare föll Nurali plötsligt i gråt mitt under en lektion. Alla blev förvånade: Vad hade han att gråta över? Att längta efter? Eller att oroa sig för? Och om han gråter, borde vi andra kanske tjuta som vargar! – Hur är det fatt, frågade magister Sejdu och gick fram till pojken. Nurali reste sig och torkade tårarna mot skjortärmen, snörvlade och sade snyftande: – Vi … våra … alltså, vi ska flytta … – Varför det? undrade läraren. Vart då? Varför? Nurali började gråta igen, den här gången så tårarna strömmade, och genom tårarna lyckades han få fram: – Jag vet inte. Långt bort … Jag vill inte! Jag vill inte flytta någon- stans! Då tyckte alla vi grabbar synd om vår klasskamrat, som var den mest tursamme och lyckligast lottade av oss alla. Några av de äldre i byn försökte tala med Nuralis far. – Varför ska ni flytta härifrån? Har vi sårat er på något vis? undrade de. Är vi på något vis skyldiga till detta? Stanna i byn, vi kommer att dela både glädje och sorg tillsammans … Andra sade till Nuralis far: – Din grabb gråter. Skona din pojke. Ja, och det är tjockt med snö på vägarna, och isigt. Ni kan inte ge er iväg i det här vädret! Men nej, övertalning hjälpte inte. När vagnarna var lastade och alla var redo för

Pages: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30 31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42 43 44 45 46 47 48 49 50 51 52 53 54 55