avfärd, skrek Nurali och klamrade sig fast vid ett träd, och hans far fick använda alla krafter för att slita honom därifrån. Pojken placerades i den ena av vagnarna och hölls i ett fast grepp. De båda vagnarna gav sig iväg och krympte och krympte alltmer inför våra ögon. Snart kunde vi inte längre se mössan som Nurali vinkade åt oss med när han lämnade byn. Gruppen av åtföljande började skingras. – Kom så går vi hem, Orynsha, sade mor och tog den förstenade kvinnan under armen: – Kom. Varför ska vi stanna här? Orynsha svarade inte. Hon stirrade tyst mot de vita fälten som hade uppslukat de båda vagnarna med deras last. – Orynsha, nu går vi hem. Vad står du här för? Har du blivit alldeles tokig? – Det är inget fel med mig! sade Orynsha skarpt och vände långsamt blicken från slätten och såg på mor: – Men varför ska vi tillbaka till en by som människorna flyr ifrån? Människor som inte kunde bära lyckans börda! Ha-ha-ha! Plötsligt brast hon ut i ett fruktansvärt, skallande skratt. Ha, ha, ha! Herregud, jag står inte ut! Det är så komiskt!.. Det var ett hårt, onaturligt, hysteriskt skratt. Alla ryckte till och vek undan från henne, bara min mamma stod kvar vid hennes sida, klappade henne på axeln och försökte försiktigt lirka med henne: – Skratta inte, Orynsha … Hon stirrade upp i det skrattande ansiktet. Lugna dig … Vi går hem till mig och vilar oss och tar en kopp te och värmer oss med … – Nej! avbröt Orynsha häftigt. Jag vill inte ha något varmt te! Jag vill bränna mina läppar! Och hon brast åter ut i skratt, kling- ande glatt utan spår av sorg. Så kunde en riktigt lycklig kvinna ha skrattat, som väntat på sin älskade man eller son. Då försökte mamma bli sträng i tonen. – Nu går vi härifrån! Och sluta upp med det där! befallde hon. Vi har inget mer att göra här! För Guds skull, tillade hon, något försiktigare, snälla vän, för Allahs skull … – Allah? utbrast Orynsha förvånat. Vem är det? Rösten var öp- pet hånfull: – Har du glömt att Allah dog för länge sen? Men gråt inte över honom, gör inte det, han förtjänar det inte!.. Hon vände ryggen åt mor och gick sin väg. Hennes steg var ostadiga, kappan var oknäppt, händerna djupt nedtryckta i fickorna

Pages: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30 31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42 43 44 45 46 47 48 49 50 51 52 53 54 55