… När vi kom hem fick jag och Jerkinaj order om att städa upp och plocka i ordning, medan mamma skyndade iväg till Orynsha. – Jag tycker inte om det här, sade hon. Jag måste veta om vi vågar lämna barnen ensamma med henne. Hon kom tillbaka sent, jag sov redan, och på morgonen ställde jag inga frågor, och jag hade bråttom till skolan. Men Gulzhamal var inte i skolan den dagen. Och hon var inte där nästa dag heller, men magister Sejdu frågade inte efter henne. Och vi visste redan allihop att det fanns ett nytt problem i deras hus: någonting var fel med Orynsha, det var farligt att lämna henne, och det fanns ingen som kunde ta hand om de små barnen utom Gulzhamal. Jag drömde: Alla männen i vår by har återvänt hem. Alla … ett- hundratrettiotvå personerna har stigit av tåget vid den närmaste stationen. Bland dessa finns också sådana som sedan länge har registrerats som stupade och begravda. Folket kan inte tro sina ögon. Men de är ju döda! Och vår herdepojke skrattar högt och skriker: De lever! De lever allihop! Det var ett misstag! Alla lever! Och han hoppar upp på sin häst och galopperar iväg mot statio- nen. Hela byn springer efter. Men det är för långt, benen är tunga och lyder inte, andan räcker inte, och läraren Sejdu ropar: Skynda er, skynda er annars åker de tillbaka till fronten! Och vi springer med våra sista krafter, snubblar, ramlar av ren trötthet, kommer på benen igen och springer vidare, och vi förföljs av en irriterande röst: Gråt inte! Gråt inte!.. En välbekant röst. Bekanta ord. Ja, Det är Orynsha! Hon springer tillsammans med Sejdu, skörten på hennes döde mans vapenrock flaxar i vinden. Och hennes fötter är bara. Gråt inte! Gråt inte! – Nej, säger hon. Och mina fötter blir inte kalla, tänk inte på det, men jag har inga stövlar, för de lämnar inte ut stövlar till benlösa soldater: det finns ingenting att sätta dem på!.. Hennes hemska ord får oss att rysa, trots att vi alla svettas duktigt av språngmarschen. Men stationen kommer inte närmare, vi kan inte ens se den. Och då vänder sig magister Sejdu till den löpande skaran och säger att det inte finns någon mötesstation här över huvud taget, för i förrgår flyttades den närmare byn, och vi märkte den helt enkelt inte, utan sprang bara förbi.

Pages: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30 31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42 43 44 45 46 47 48 49 50 51 52 53 54 55