längta efter sin kalv. Och jag såg små barn som var alldeles föräldralösa. – Mamma, vad är det för vagn som brukar stanna till hos Kulmans? Vet du inte det? Och varför skriver aldrig deras far? – Jag vet inte. Hur skulle jag kunna veta det? – Jag drömde om Kulman också. Han grät och sa att hans far inte skulle komma tillbaka, herdepojken hade bara ljugit. – Nå, om han grät i drömmen så kommer han att skratta när du är vaken, sade mamma och fortsatte: Stackars barn … Jag kan inte begripa hur deras styvmor kunde jaga Zergul med en glödhet eldgaffel! Tänk om hon hade fått tag i henne! Nej, nu får det vara nog, min pojke. Jag måste stiga upp snart, och jag har inte fått mycket sömn ännu. Nu får det vara färdigpratat! Och jag sade ingenting mera.  

* * *

Ända från tidiga våren började Orynsha vandra runt i byn, alltjämt barfota, barhuvad och med det tjocka håret tovigt och matt, med strimmor av grått. När hon stötte på någon av byborna, stan- nade hon, såg länge på den hon mötte och sade alltid ”Gråt inte…” och gick långsamt vidare. Ibland klättrade hon upp på taket till sitt hus och sjöng högt. Och då och då knöt hon fast ett rep vid en lång stör och började fiska därifrån, uppifrån taket. Samtidigt skrattade hon så att man blev alldeles förskräckt. Tidigare hade Orynsha ofta varit mycket sjuk: ena dagen på benen, så två dagar i sängen. Nu gick hon barfota i snön och smältvattnet, men det bekom henne inte på något vis – tvärtom blev hon till och med friskare, lade på hullet, kinderna fick färg och blev rundare, fastän de helt nyligen varit gulbleka och infallna. Så samlades folket i byn till möte och beslutade att Orynsha måste föras till sjukhuset i staden. Kollektivjordbruket ställde upp med en vagn. Tidigt på morgonen körde magister Sejdu, Kulman och jag fram till deras hus. Vi hade bråttom, för när som helst kunde hon ge sig ut att vandra Gud vet vart och då skulle vi förmodligen inte hitta henne. Men ingen kunde ha anat vad vi skulle hitta i huset! Orynsha var i färd med att med våld tvinga den femåriga Gulbahram till bröstet och krävde att hon skulle suga. Flickan kämpade emot och skrek och magistern lyckades med knapp nöd dra

Pages: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30 31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42 43 44 45 46 47 48 49 50 51 52 53 54 55