henne ur mammans hårda nypor. – Hur är det fatt, Orynsha? frågade Sejdu vänligt. Du är inget barn. Han ville antagligen säga ”Är du alldeles från vettet?”, men han tyckte synd om henne. Hon knäppte igen koftan och hälsade sina besökare nästan kokett: – Vad förskaffar mig den äran, kära gäster? – Vi hade tänkt att ta en tur till stan, svarade magistern lättsamt. Och då tänkte vi att Orynsha kunde följa med, hon behöver säkert gå på torget och köpa kläder till barnen. – Till stan? svarade Orynsha misstänksamt och ängsligt och gav magistern en genomträngande blick. – Ja. Vi har vagnen här utanför. – Nej! sade Orynsha bestämt. Jag har inga ärenden till stan. Där finns bara en massa patrask. – Vad pratar du för strunt, patrask? skrattade magistern. Och du behöver inte vara ängslig, du får tre starka karlar med dig. Han nickade åt Kulman och mig. Du kan ta Gulzjemal med dig. – Jag åker ingenstans! skrek Orynsha, som om vi försökte tvinga henne med våld. Ingenstans! Hon flög upp och gömde sig längst bort i ett hörn av rummet, som om hon ville rädda sig un- dan en fara. – Hör nu på, Orynsha, sade magister Sejdu lugnt och tog ett steg närmare, men kvinnan gav upp ett skrik som om hon hade blivit misshandlad. – Försök inte! Kom inte hit! Jag vet nog vad ni är för ena … Magistern blev tvungen att använda våld. Han drog fram ett tjockt rep under kavajen och slog det snabbt runt Orynsha ett par varv och låste armar och ben. Lilla Gulbahram började gråta och skrika: – Dumma farbror! Släpp min mamma! Ni gör henne illa! Hon ryckte och slet i magistern för att han skulle släppa hen- nes mamma. Gulzjamal hade förstått alltsammans från första början. Hon tog sin syster i famnen och sprang ut ur huset för att själv slippa se och för att inte visa sin lillasyster hur de hämtade hennes mamma. Med sin enda arm kunde Sejdu inte hantera Orynsha, som plötsligt blivit moltyst, men med vår hjälp bar vi tillsammans ut henne och placerade henne försiktigt i vagnen, som vi hade täckt med halm. Vi behövde i stort sett inte göra någonting, så stark och smidig var hans enda arm. Inte för inte brukade folk säga att all kraft hade gått över från den andra armen som blev amputerad på lasarettet. Vagnen

Pages: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30 31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42 43 44 45 46 47 48 49 50 51 52 53 54 55