startade med ett ryck. Vi undvek att se oss om, om vi hade gjort det skulle vi ha sett Gulzhamal gråtande med en grå- tande pojke i famnen och Gulbahram som grät och kramade sin systers klänningsfåll; vi skulle ha sett deras ögon uppspärrade av skräck. Det skulle ha varit alltför svårt. Sejdu klatschade till den magra märren med sin piska, och överraskad av den ovanliga be- handlingen spratt hon iväg. Framme i staden åkte vi direkt till sjukhuset med den helt passiva Orynsha, som nu verkade ha försonats med sitt öde och var likgiltig inför allting. Hon togs omedelbart om hand och läkaren lovade oss att göra allt som stod i hans makt, men att behandlingen skulle ta lång tid.  

* * *

Vi återvände hem två dagar senare. På vägen gjorde magister Sejdu ett uppehåll på kolchosen och lyckades köpa tio kilo vete åt Orynshas barn. När han kom tillbaka från lagret med sitt byte blev vi varma om hjärtat – åtminstone en tid framöver skulle barnen slippa gå hungriga – och skyndade till deras hus. Gulzhamal var den första som kom utrusande när hon hörde ljudet av vagnshjulen. Hon trodde naturligtvis inte att det var hennes mamma som hade kommit hem, Gulzhamal visste att hon skulle få stanna på sjukhuset, och hon var till och med lättad, hon hade sett med skräck hur mammans tillstånd blev värre för varje dag som gick. Men samtidigt lyste en stråle av hopp inom henne – för människan är det naturligt att tro på mirakel. Men när hon såg att hennes mamma inte var med i vagnen blev Gulzhamals ansikte först uppgivet och hennes läppar darrade. Det syntes som om hon i detta ögonblick hade drabbats av känslan att bli föräldralös, som hon inte hade haft så länge hennes mor var hemma, trots hennes lynniga humör. Sejdu kysste Gulzhamal på kinden och berättade utförligt hur fort det hade gått att lämna Orynsha på sjukhuset och hur väl hon hade uppfört sig – hon skrek inte, och försökte inte rymma sin väg … Läkarna lovade att bota henne, och han själv, Sejdu, skulle besöka Orynsha på sina lediga dagar och kanske till och med ta med sig barnen någon gång. Om läkaren tillät det förstås. Över huvud taget försökte han lugna Gulzhamal och gav hen- ne sedan vetesäcken och sade: – Det här är för den första tiden …

Pages: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30 31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42 43 44 45 46 47 48 49 50 51 52 53 54 55