hon inte betäckt, och allt var lugnt – hon sprang inte iväg någonstans. Men strax före den sista kalvningen var hon som uppslukad av jorden. Vi hittade henne först den tredje dagen i en avlägsen dalsänka, dit inte ens en ung grabb skulle kunnat ta sig igenom utan svårighet, och än mindre en fullvuxen ko. Där stod hon. Hon slickade sin kalv, men vi kunde direkt se att den var död. När hon upptäckte oss stönade hon olyckligt och stirrade på mor med en lång, sorgsen blick, som om hon undrat: ”Vad ska jag göra nu? Säg!…” – Stackars dig, stackars dig, sade mor mjukt och brast i tårar. Vi lastade kalven på vagnen och gav oss iväg hem till byn. Kon höll jämna steg med oss och höll ett öga på sin kalv, som om hon oroade sig för att den låg obekvämt. – Varför dog den? frågade jag mor. – Såg du inget? – Nej, ingenting. – Inga spår heller? – Spår? Det verkade finnas djurspår … – Det stämmer. Vargspår. De hade gett sig på henne just som hon var på väg att kalva, och hon kämpade emot, försökte skydda sin ofödda kalv – se här, hon är riven överallt. Först nu upptäckte jag att kons päls var matt av blod och att vargarnas huggtänder hade lämnat djupa spår i hennes kropp. Stackare, vad hon måste ha lidit medan allt detta höll på! Från den dagen älskade jag Rödkulla och förlät henne alla hennes påhitt, och hennes envisa försök att befria sig från repen och lämna kätten såg jag inte längre som utslag av lynnighet, utan som frihetslängtan och mod. Samma dag flådde mor kalven och stoppade huden med halm och gjorde en bulvan. – Varför gör du så, appa? frågade jag. – Jag ska lägga den framför Rödkulla när jag mjölkar. – Varför det? Jag förstod inte. – Kanske hon tar miste och tror att det är hennes kalv och slappnar av i juvret, annars kommer vi att vara utan mjölk igen, berättade mor. Hennes ord fick det att svida i hjärtat: Kunde man verkligen lura ett stackars djur så grymt?! Men självklart sade jag ingenting. På kvällen sköljde mor hinken, hämtade det hastigt hopkomna djurbelätet från ladan och lade det bredvid kon. Kon började slicka den sorgliga skepnaden som skulle föreställa hennes kalv, och stora, tunga tårar tycktes rulla från hennes ögon. Men trots allt

Pages: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30 31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42 43 44 45 46 47 48 49 50 51 52 53 54 55