Han åkte bara och hämtade henne. Panzaj lät höra en högljudd suck av lättnad, som om en stor sten hade fallit från hennes bröst. Men Kulman trodde henne inte. – Säg som det var! krävde han. Sov han här? Panzaj blev rasande. – Herregud! utropade hon. Vad är det med honom i dag? Vem har lärt dig dina busfasoner? Du skrämmer bara barnet med ditt skrikande … – Hon kommer inte bli rädd för mig, sade Kulman och beto- nade ordet mig. Jag är hennes bror. – Och jag är hennes mamma! – Nej! Du … Du … Du är inte vår mamma, du råkar bara vara gift med vår far! Panzaj skakade som i feber. Hon grep eldgaffeln och måttade ett slag mot sin styvson, men han ryckte den enkelt ur hennes händer, slängde den i ett hörn och vände tillbaka till den olyckliga Zergul. – Berätta! Var han här eller inte? – Jag har ju redan sagt det, svarade Zergul med låg röst. Han hämtade henne bara. Hon talade så tyst att Kulman var tvungen att böja sig ned för att uppfatta allting. – Det är sant! förklarade Panzaj plötsligt med fast stämma. Han kom för min skull! Och han tillbringade natten med mig, och jag – med honom! Än sen? Vad kan du göra åt det? Det är inga barn som jag har fått, utan vargyngel! sade hon bittert. Riktiga vargyngel! Kulman verkade något bragt ur fattningen av styvmoderns beslutsamma och uppriktiga erkännande. Han var förvirrad och visste länge inte vad han skulle säga eller göra. Ja, om hon skaffat sig en karl, vad kunde han göra åt det?! Han kastade sig på systerns säng, begravde ansiktet i kudden och grät bittert, medveten om sin egen maktlöshet. Jag såg att han grät för att han blivit förolämpad på sin fars vägnar och för att han inte kunde stå upp för sin egen ära, för Panzaj var en vuxen kvinna och skulle göra precis som hon ville. Jag rörde vid hans axel, men han stötte undan min hand. – Gå … Jag behöver ingen …, sade Kulman genom de halv- kvävda snyftningarna. – Lugna dig, gör inte så här, försökte jag förvirrat. – Lugna mig? Jag kan inte! Jag kan inte! Låt mig vara … Han hoppade upp ur sängen, rev från väggen ned ett stort fotografi av sin far, som med ett obekymrat leende betraktat allt som

Pages: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30 31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42 43 44 45 46 47 48 49 50 51 52 53 54 55