begravningssedel för honom, men han kom helt enkelt tillbaka! Sådant händer. Och detta är hela sanningen … Kulman begravde sitt ansikte i kudden igen, hans axlar skakade av snyftningar. Zergul grät också uppgivet och klamra- de sig fast vid sin olycklige bror.  

* * *

När jag kom hem berättade jag för min mamma om hela det hemska uppträdet. Men det visade sig att hon hade vetat alltsammans länge. Ja, det svarta papperet om farbror Iljas hade kommit för nästan tre månader sedan, och folk visste, men skonade barnen, och höll tyst. De gamla människorna i byn beslutade att Panzaj inte skulle lämna barnen medan de fortfarande var små, och i detta beslut låg såväl omtanke, som – tycktes det mig – en stor portion grymhet.  

* * *

Gråtande, utblottade, halvdöda slavarbetare… I två hela månader var det enda ord som genljöd i byn: Fred! Fred! Hur länge hade de inte väntat på att få ropa ut det där korta ordet! Ett ord som står för livet självt. Och hur dyrt hade de inte fått betala för denna möjlighet: änkor, föräldralösa, svältande, gråtande, utblottade, halvdöda slavarbetare… Etthundratrettiotvå man från vår by hade gått ut i kriget, bara fyrtioåtta kom tillbaka. Den fyrtionde var Buribaj. Men kriget dödade också honom! Och sin barndom återfick ingen – den offrades på krigets altare.  

* * *

Knappt hade segerdagen firats med tårar av glädje och sorg, förrän Panzaj till sist flyttade ihop med sin man, som hade återuppstått från de döda. Hon erbjöd sina styvbarn att följa med henne, men de ville inte överge sin faders hus. De Brännande sol, isande vind, levande stäpp båda, Kulman och Zergul, såg sig inte som barn längre och bestämde att de kunde klara sig i livet på egen hand. Ni slapp uppleva kriget … Ja, kriget slapp vi … 1985

Pages: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30 31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42 43 44 45 46 47 48 49 50 51 52 53 54 55