mamma hade dött för flera år sedan, medan barnen var väldigt små. Hon var sjuk länge och en natt dog hon helt stilla. Deras far väntade i ett år enligt muslimsk sed, och gifte sedan om sig med en änka från ett kollektivjordbruk i närheten. Han gjorde det enbart av oro för att han inte skulle återvända från kriget och lämna barnen föräldralösa. Och efter bröllopet, knappt en månad senare, blev han inkallad och drog ut i kriget och lämnade barnen till denna helt främmande kvinna. Hans hjärta var nära att brista av medlidande och oro. I skolan eldades det inte i kaminen. Kylan vandrade runt hela klassrummet. Från början hade det suttit tre, ibland fyra elever vid varje bänk, och det var så trångt att det knappt fanns plats för böckerna. Men nu fanns det bara fjorton barn som delade på nio bänkar – håglösa, dystra, plötsligt vuxna. Vi kände oss med ens ovana vid skolan, och skolan hade vant sig av med oss. Magister Sejdu såg även han dyster ut. Trots att han inte var särskilt ung lyckades han ändå hamna vid fronten, och när han återvände till byn hängde ena rockärmen tom. Han stod tyst och studerade ansiktena framför sig, som om han på nytt bekantade sig med sin klass. Detta var tredje klassen, en blandad klass av olika åldrar. Jag tänkte för mig själv att vår klass påminde om ett par stövlar i storlek fyrtioett, som stövlarna jag just då hade på mig, men som hade gjort tjänst även åt mamma och Jerkinaj, och mycket väl skulle ha dugt åt en vuxen man om det hade funnits en i vårt hus. Bredvid tioåringarna satt femtonoch sextonåringar som av en eller annan anledning inte hade kunnat gå i skolan när det var deras tur. Flera av dem hade rentav hunnit bli vuxna, bland dem Aizhamash, som hade fyllt sjutton. Och tydligen kände hon sig obekväm bland alla småungarna och valde en natt att rymma sin väg och gifta sig med Tleuberdy från kolchosen Aymaut. Grabben hade blivit sårad under de första månaderna av kriget och återvänt hem. Magister Sejdu kom naturligtvis ihåg oss allesamman perfekt, men ändå, för ordningens skull, tog han sin liggare och började uppropet: – Asanov! – Borta. – Vad är det för fel på honom? – Hans far är anmäld stupad. Sejdu var tyst länge, så sade han nästan som för sig själv:

Pages: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30 31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42 43 44 45 46 47 48 49 50 51 52 53 54 55