Så kom då de isande kalla decemberdagarna. Snö förekom nästan aldrig i de här trakterna, marken täcktes bara av rimfrost, men kölden bet likväl in i märgen. Samtidigt med kylan började Musslan plågas av sina krämpor, lederna värkte. Ibland stannade han i sängen nästan till mitt på dagen, då solen började värma, och först då steg han upp. Han var döpt till Tungysh, som på kazakiska betyder Den förstfödde. Men ingen kom längre ihåg det namnet. För folket i trakten var han Musslan, en stillsam och fredlig man, kanske lite bakom flötet. Det var i alla fall vad folk tänkte om honom. När detta namnet hade fastnat på honom, eller vem som hade hittat på det, visste ingen, och knappt Tungysh heller. I byn visste ingen varifrån han kom och vad han hade gjort tidigare, eller hur han hade hamnat hos dem, och när. Ingen hade förresten något intresse av att veta. Folket hade ständigt mött den gamle dödgrävaren som sommar som vinter gick omkring i sin slitna fotsida tjekmen av kamelull som satt på bara kroppen. Detta tycktes vara det enda plagg han behövde. Ingen uppfattade honom som ömklig eller nödlidande, även om det kunde vara svårt att inte känna sympati för den stackars mannen i trasor som av ödet hade dömts till att gräva gravar dag och natt. Men alla ansåg att det var hans bestämmelse att tjäna sitt levebröd på detta sätt, eller som folket i trakten brukade säga på skämt: det står skrivet i hans panna. Folk som enbart kände honom till utseendet tvivlade aldrig på att också denne man kunde ha sina glädjeämnen, sina sorger och drömmar. För dem var han bara Musslan. I deras föreställning var han inte den som bad till den allsmäktige om lycka, familj, en egen härd, han kunde inte ens bli sjuk, som vanliga människor. När man såg honom kunde det vara svårt att förstå om han över huvud taget hade en tanke på hur gammal han var. Det verkade som om han inte ens försökte räkna åren, och jag tvivlar på att han någon gång frågat sig själv om de varit goda eller dåliga. Det hade aldrig slagit honom att det kunde finnas ett syfte och en mening med människans tillvaro, att det fanns kärlek och fiendskap, sorg och glädje. Han hade aldrig längtat intensivt efter någonting så att det vållat honom smärta, och på samma sätt hade han

Pages: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30 31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42 43 44 45 46 47 48 49 50 51 52 53 54 55 56 57 58 59 60 61 62 63 64